Skånska ord

Min dialekt har förändrats, jag har av någon anledning lagt mig till med mycket mer skånsk betoning än vad jag har haft tidigare. Och det är konstigt, det är liksom inte så att jag har börjat umgås med någon urskåning precis. Jag gillar ju finskånskan, jag tycker att det är fint när man hör att någon är från den vackra södern, men bonnaskånskan är ju direkt vedervärdig. Jag har aldrig haft så värst mycket dialekt, och även om jag själv tycker att det ska till en döv för att missa varifrån jag kommer så har folk gissat på allt från Halmstad till Småland. Och ute på krogen har jag ibland, när jag besvarat frågan om varifrån jag kommer, av sådana som anser sig vara äktskåningar fått den upplyftande kommentaren "Amen vafan, varför pratar du inte skånska då, skäms du?". Jag bah "Ehh vad ska jag göra? Jag pratar såhär.". Antagligen beror det på att modern, så född och uppvuxen i Skåne hon är, förbjöds att tala skånska när hon växte upp. Mormor och morfar kommer från Göteborg respektive Växjö men flyttade först till Malmö som nygifta, och sedan till Lund. Men mormor avskydde skånska och mamma fick icke prata så. (Det var överlag en hel del med Skåne som inte fann nåd hos mormor, så fort det var något som inte var bra så var det "typiskt skånskt". Och att baka vörtbröd finns det uppenbarligen ingen i Skåne som kan, har jag fått höra.) Mamma hatar också skånska, men missar att hon själv givetvis, efter sextio år, har vissa skånska inslag. Konstigt vore det väl annars? När vi var i Älvdalen försökte hon sig på en fuling och frågade kusin Olle bah "Tycker du att flickorna pratar skånska?". Ehh ja? Det vore väl orimligt om någon i DALARNA för tusan bövlar inte hör att vi kommer från Skåne. Jag dog. Anyyhoodles, jag märker i alla fall själv att jag mer och mer använder den tunga skånska betoningen, och överlag uttalar ord annorlunda. Ni vet hur det är, man börjar med något på kul, för att det låter lite dumt eller roligt, och sen utan att man vet hur det har gått till så säger man det utan ironi, på allvar. Musse hävdar till exempel med bestämdhet att jag vid ett tillfälle på fullaste allvar uttalade strödadlar a la Björn Ranelid. Och då känner jag, då har det gått lite för långt.