And the hits just keep on coming

Jag är uppvuxen på landet och jag vet inte om ni vet men på landet är det mesta halvdant och hejsansvejsan. På landet lever man med "spola inte ned för mycket toalettpapir för då sätts rören igen" och det var legio att varje (nåja nästan, men det kändes så i alla fall) helg inleddes med att familjen stod utposterad, från tv-antennen på balkongen, ned i trappan och in i vardagsrummet framför tv-apparaten för att, när det vreds på antennen, hojta "bättre" eller "sämre", allt för att få in en hjälpligt bra bild. Det spelade ingen roll, för varje gång någon utomstående satte sig framför tv:n så var den första kommentaren "Gud vicken dålig bild ni har", vilket alltid, det måste sägas, retade mig något otroligt. Stadsbor, liksom. Men trots denna barndomens lojalitet mot den uschla tv-bilden så formligen HATAR jag när saker är halvadana och hejsansvejsan. Det finns en anledning till att jag bor i stan, typ. Jag ÄLSKAR att bo i lägenhet och vill aldrig ha ett hus, någonsin. Och just därför söker det mig något vansinnigt att som nu, i och med det jävla röret på toaletten, behöva klättra upp på toalettstolen efter varje toalettbesök för att slå på kranen så att cisternen kan fyllas på för att sedan stänga av den på en gång efteråt så att den inte står och droppar. SÅ. JÄVLA. HEDENHÖS. Ni ser vad det här gör med mig - när jag, som tycker att det fulaste som finns är att svära, och särskilt i skift, gör det, då är det illa. Gode tid.