Blodet droppar

Tänkte härom dagen att det absolut mesigaste jag vet är att vara rädd för blod och sprutor och nålar. Klarar du inte av att ta ett blodprov? Ameh kom igen. Jag har verkligen noll och ingen förståelse för det, det tar typ två sekunder, det gör inte särskilt ont och de gör det för att hjälpa dig. Men så när jag satte mig i stolen igår på provtagningen, efter att ha överlevt väntrummet fullt med obehagliga och sjuka människor* och syrran närmade sig med nålen så kände jag, om än för bara en sekund, att "Åh nej jag vill inte...". Gick min tvekan över på en gång? Ja. Tog jag det som en kvinna? Avgjort. But still, somliga straffar Gud med detsamma, som min ömma moder brukar säga.

*Särskilt förtjust blev jag i mannen som var före mig i kön till receptionen och som glatt viftade med sin vita plastkasse och bah "Jag har urinprov med mig" och som sen gjorde en ansats för att sätta in det bakom disken, till receptionisten. Hon bah "Nejnej, det där tar du med dig in till sköterskan....". Så himla kul på sjukan alltså.