Och den stora livsledan

Imorn har jag uppsatshandledning på den ena av de två uppsatser jag låtsas skriva (det går bra att skratta jag tar inte illa upp) och jag har verkligen nada. Ingenting. Och det värsta är att jag typ inte bryr mig eller ens försöker. Jaha liksom. De senaste veckorna, jag har gjort så sjukt lite att det finns inte. Och det är inte det att jag inte lider av att vara sysslolös och hatar att inte ha något vettigt att göra, för det gör jag, jag skulle kunna ge mycket för bara ett uselt brödjobb eller något, vad som helst att fylla dagarna med, men jag kan liksom inte för mitt liv förmå mig att göra något. Allt är meh, och jag tror ju ändå inte att jag kommer att lyckas med något eftersom jag är så jävla dålig på allt så vad är poängen med något då liksom? Vet inte vad jag ska göra åt mötet imorn, jag vill ju inte slösa med deras tid, och är inte heller döpigg på att skämma ut mig som idioten som aldrig gör något. Jag ÄR idioten som aldrig gör något eller kommer någonvart, men det behöver ju inte de veta. Typ. Varje dag tänker jag på livet, på allt jag vill ha och vill göra och skulle vilja vara. Och varje dag tänker jag på att jag inte har något av det jag vill ha eller gör något av det jag vill göra eller är i närheten av att vara den jag skulle vilja vara. Men inte ens det, inte ens tanken att "Om jag tar mig samman så kan jag kanske få i alla fall något av det jag vill ha" hjälper, inte ens det får mig att göra något eftersom allt ändå bara känns hopplöst och meningslöst, precis som vanligt. Gode moses.