Nr: 432

Igår var jag på lokal i Lund och träffade där på min gamla svensklärare från högstadiet. Jag sa hej och vi pratade lite och jag tror att hon blev glad att jag stannade henne men jag blir lika förvånad varje gång, nästan förolämpad, när folk känner igen mig. Hur kan man känna igen femtonåriga Mary i den snart trettiofemåriga diton? Hur? Wie ist das möglich? Som sagt, blir alltid lite ledsen, bah "Är jag lika ful fortfarande?". Svaret på den frågan är antagligen ja. Men i alla fall, hon såg väldigt fräsch ut och hade typ inte åldrats en dag. Såg bättre ut nu än när vi sågs för snart tjugo år sedan. Samma frisyr hade hon också, spikrak blond page med lugg. Hej Britt-Marie!

Och annars på fredagen? Jag har promenixat i parken med syrran, ätit en semla och lånat en bok om Nietzsche. I kväll blir det cocktails och sen Le Mis, som vi i branschen säger, på Operan. Med andra ord, jag klagar inte.

På tal om semlor, de senaste tio åren har jag konsekvent sagt att "Jag gillar inte semlor" och levt i tron att så är det. Har insett nu, sen jag ätit två i år, att det är väldigt gott. Lite väl sött, jag föredrar ju osötad grädde, men ändå. Gott och hederligt tantigt. Älskar tanter. Tänkte på mormor när jag åt den. Tänkte på alla eftermiddagar som jag har tillbringat hos henne, med te och kakor och korsord och tulpaner i en vas på bordet. Jag tänker bjuda mina barnbarn på bakelser och bubbel, varje söndag, lätt. En sån tant vill jag bli.