söndag 22 juli 2012

Nr: 566

Jaha så jag försökte vara lite vuxen och ansvarsfull och ta tag i min ledsenhet och ringde vårdis och bokade en tid hos en av deras psykologer. Mycket kan mann ju säga om vårdis (och det mesta vore inte positivt, att ständigt komma till en ny läkare som inte bryr sig gör ju ingen glad) men jag har haft tur med att få snabba tider på sistone. Alltid något, tänker den duktiga idioten som ät tacksam för det lilla. Så, jag satt och väntade och hoppades att han skulle visa sig vara en i alla fall medelålders stabil gube som man kunde prata litta med. Hade jag fel? Ja. Han var max trettio, med hipsterrutig skjorta och han var så sjuuuukt dålig. Det enda han sa var typ "Men gå och träna".  Jag var så tydlig med vad jag ville ha hjälp med, att bryta mina negativa tankemönster och att kanske bli lite bättre på att hantera livet, men han var bara helt inne på att det enda man kan ändra på är sitt faktiska beteende, så då måste man göra saker. Som att gå och träna. Jag bah "Ehhh att jag går och tränar gör ju inte mig mindre ledsen över min barnlöshet" var faktiskt exakt vad jag sa när jag opponerade mig och menade på att det här inte var vad jag hade väntat mig. Det fick jag dock inget svar på, bara ett "Amen bra att du säger det". Och så fokuserade han bara på att jag är arbetslös och att det är en "jättejobbig situation", men det är inte det jag ser som det mest avgörande för min psykiska hälsa, om jag ska vara ärlig. Inte heller är det det som definierar vem jag är. Och som maken sa också, "Malmö är för litet för att man ska vilja gå till en psykolog man kan träffa på Tempo till helgen". Inte för att jag någonsing går ut längre, men ni hajjar. Han kändes som någon som kan dyka upp i ens bekantskapskrets när man minst anar det. Kollade dock upp honom på Facebook, vi hade inga gemensamma vänner. Alltid något. Men det vill man ju inte heller göra känner jag, hitta sin psykolog på Facebook. Tänker nu ringa och avboka de två besök vi bokade in för det känns totalt meningslöst. hade först tänkt ge honom en chans till, men varför? Gode. Tid.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är en av dina läsare som aldrig kommenterar, men nu undrar jag över din barnlöshet. Har ni undersökt varför det inte går bra? Det är ju väldigt privat, men det finns ju hur mycket hjälp som helst att få.
Har själv tråkiga erfarenheter (men även en dotter!), förstår din längtan och frustration. Ge inte upp, även om det låter som en klyscha.
Du verkar vara en vettig och bra tjej och förtjänar bättre råd än att börja träna! Lamt.
/Lisa

Mary sa...

Haha ja den där sportosykologen är nu avhängd, moahahaha!

Nej har inte vågat kolla än men ska, men att bara hitta rätt och få en tid känns som projekt större. Men såklart, ju förr desto bättre.

Så kul med din dotter, vad glad jag blir!