onsdag 13 oktober 2010

Och den stora livsledan

Imorn har jag uppsatshandledning på den ena av de två uppsatser jag låtsas skriva (det går bra att skratta jag tar inte illa upp) och jag har verkligen nada. Ingenting. Och det värsta är att jag typ inte bryr mig eller ens försöker. Jaha liksom. De senaste veckorna, jag har gjort så sjukt lite att det finns inte. Och det är inte det att jag inte lider av att vara sysslolös och hatar att inte ha något vettigt att göra, för det gör jag, jag skulle kunna ge mycket för bara ett uselt brödjobb eller något, vad som helst att fylla dagarna med, men jag kan liksom inte för mitt liv förmå mig att göra något. Allt är meh, och jag tror ju ändå inte att jag kommer att lyckas med något eftersom jag är så jävla dålig på allt så vad är poängen med något då liksom? Vet inte vad jag ska göra åt mötet imorn, jag vill ju inte slösa med deras tid, och är inte heller döpigg på att skämma ut mig som idioten som aldrig gör något. Jag ÄR idioten som aldrig gör något eller kommer någonvart, men det behöver ju inte de veta. Typ. Varje dag tänker jag på livet, på allt jag vill ha och vill göra och skulle vilja vara. Och varje dag tänker jag på att jag inte har något av det jag vill ha eller gör något av det jag vill göra eller är i närheten av att vara den jag skulle vilja vara. Men inte ens det, inte ens tanken att "Om jag tar mig samman så kan jag kanske få i alla fall något av det jag vill ha" hjälper, inte ens det får mig att göra något eftersom allt ändå bara känns hopplöst och meningslöst, precis som vanligt. Gode moses.

tisdag 12 oktober 2010

Giv mig styrka

Vill man skaffa sig närkontakt med människors sämre sidor så rekommenderar jag att man engagerar sig i en bostadsrättsförening. Det är som att be om att få bekymmer och som sagt, det ger även en fin insikt i hur handikappade väldigt många är. Ibland undrar jag hur somliga ens har lyckats med att skaffa sig en lägenhet till att börja med. Helt enkelt, de är som barn. Det går inte att be folk att "Sätt upp en lapp med namn på källarförrådet", för då händer ingenting, så mycket har vi ju lärt oss vid det här laget. Nejnej, det vore ju jobbigt. Istället får de färdigskrivna lappar och häftstift och vi säger att "Snälla sätt upp det här". Inte ens det hjälper. (Däremot passar det att mejla och bah "Torktumlaren är paj jag hoppas att det åtgärdas så fort som möjligt", när vi har fyra andra projekt på gång samtidigt. Gaahhhh.)
Och nu när vi byter vattenstammarna så får folk lappar när hantverkarna måste in i deras lägenheter och på lapparna finns telefonnummer till sagda hantverkare som man kan ringa om man undrar något. Tror ni att folk ringer dom? Nejnej, istället ringer de mig och frågar "När kommer dom och vad ska de göra då?", alltså jag vet inte vad jag ska svara. Är du dum i huvudet? Varför tror du att jag vet det? Eller ännu bättre, mannen som ska renovera sitt badrum och ringer mig och frågar om det funkar om han flyttar golvbrunnen nu, innan de kommer till hans lägenhet, alltså gode tid hur i hela friden ska jag veta det? Ser jag ut som en VVS-installatör ellör? Dör lite. Hur kan man vara så tappad? Jag förstår det inte. Och tappar samtidigt tron på mänskligheten.

På tal om att bjuda på saker

Jag stod på Hemköp förra veckan och gjorde den vanliga tillbudsinhandligen och före mig var en liten gubbe som köpte frallor (sju frallor för en tia). Och det var omständligt och meckigt sådär som det ofta är för gamlingar, inget är liksom lätt, inte ens att lägga upp en påse frallor på kassabandet. Det suckades och ojades och guud så svårt det var. När jag sen hade betalt och skulle packa ned mina varor stod han fortfarande kvar, trots att allt han skulle göra var att ta sin påse med frallor och lägga ned i sin kasse. Men se det var ett projekt större, vill jag mena. Och trots att han hade en tygkasse med sig så envisades han med att vilja lägga ned frallorna i en medhavd liten plastpåse, en plastpåse han inte för sitt liv kunde få upp. Ni vet hur de fastnar ibland och är omöjliga att öppna? Så var det. Så jag sa något vänligt och erbjöd min hjälp, gamla är ju lite fumliga. Jag tog emot hans påse men tittade inte närmare på den utan försökte bara få isär sidorna men baske mig om det gick, jag fick ge upp jag också. När jag vänder mig för att gå ber han kassörskan om att få köpa en påse och samtidigt visar han upp sin påse för henne och beklagar sig över att den inte går att få upp. Allt väl så långt kan man tycka, men, på min väg ut ur affären hör jag bakom mig hennes ytterst förvånade röst när hon säger "Men... det här är ju inte en påse, det är en haklapp från McDonalds...".

Gode tid.

Dagens plan

Jag funderar på att gå all in på tantigheten och ta min Dramaten och knata iväg till Willys för jag känner att fyra kilo vetemjöl för tio spänn är ett för bra erbjudande att missa.

Det är så mycket i meningen ovan som är fel, på så många sätt, men vafan, jag får väl bjucka på det.

måndag 11 oktober 2010

"Glöm inte att du har klamydia!"

Har ni sett I Anneli? Om inte så gör't. Jag sitter bara och väntar på det nu, börjat snart. Guud vad jag känner igen mig i hennes osäkerhet och hopplöshet och vilja att vara så mycket och kampen med det eviga självföraktet, "Jag skulle inte bjuda mig på en fest..", den grejjen. Och så trånar hon efter värsta idioten som ju är helt miffo och så pinsam och inte alls häftig och ser inte alls rara men det skall väl erkännas ganska tappade Don. Åh mitt hjärta brister lite, jag tittar men får helt ont i magen samtidigt. Och Sissela Benn sen då, så himla snygg och tuff och bra. Jag har sett henne ett par gånger på stan och varje gång är hon råsnygg. Älskar.

En av många anledningar till att jag älskar Musse

Vi stod utanför Bukowskis igår och spanade på prylar och han hittade ett par enligt mig ganska hideösa fåtöljer i blommigt tyg som han gillade och bah "Åh jag tror att jag har kommit in i en Laura Ashley-period igen". Igen. Alltså gulle.

Lilla fågel blå

Idag flög en liten fågel in i köket, jag tror att det var en blåmes och den var så gullesöt men alldeles rädd och flaxig. Jag ÄLSKAR småfåglar, de är små och söta och tjocka och runda, bästa egenskaperna. Sen flög den ut igen.

Det går inget bra nu...

Alltså det är så mycket fel på mig, så många samtal jag borde ringa och saker jag borde ta tag i. Men hatar allt som heter kontakt med sjukvården, guud det är så jobbigt. Har googlat hej vilt och läst på sjukvårdsrådgivningens sida och sen mejlade jag min läkare och bah "Jag har nog det här får jag komma på provtagning?" och tänker att hon säkert ääälskar när patienter gör så. Eller också inte. Jag tänker att antingen är jag deprimerad eller så har jag fel på sköldkörteln. Kan ju klart vara både ock, fel i huvudet och fel i min klena kropp. Gött i sådana fall. Borde också ringa och boka tid för att kolla upp urinvägskänningar som vägrar ge med sig samt ringa och fråga någon vad man gör när man tror att man lider av det här. Helt ärligt, veckan före mens, det är som att dra ned en rullgardin och allt bara blir hemskt. Nej nej rättelse, värre än vanligt. Jag borde även lista mig på en ny vårdis som har KBT-psykologer, jag har hittat en sån idag, och sen ringa och bah "Hjäääälp mig....". Det är liksom inte okej att jämt känna att allt är värdelöst och hopplöst. Men jag känner bara att orka göra det också. Oh the joy. Vicket kap jag är. Tycker så synd om Musse och alla andra som måste vara i min närhet, maken till världsatråkig människa får man ju leta efter. Anyhoow, jag ska på provtagning i alla fall och eftersom doktor Pia verkar ha som enda mål i livet att avslöja galloperande blodbrist så måste jag nu tratta i mig Blutsaft för allt vad tygen håller så att hon inte prånglar på mig mera räliga järntabletter som jag får ont i magen av. Så, mina vänner, det är min status. Hur är det med er?

lördag 18 september 2010

Alltså spexigheten obs ironi

Efter att ha provat allt jag äger och har (och det ska jag säga er är baske mig inte mycket) inför kvällens festligheter så blev slutresultatet högst oväntat. I give you Mary, iförd samma gamla svarta trikåkjol och ett svart tält till tröja. Så otroligt tråkigt men ändå, jag förstår inte hur man kan vilja ha något annat än trikå och tält på sig. Orkar inte saker som skär in och sitter åt. Är för gammal för det. Och färg? Mönster? Gud nej, sådant sysslar vi inte med.

fredag 17 september 2010

Morsarvet

Det arvet, det arvet, som det spökar ska ni veta. Jag känner ibland hur jag tenderar att bli en sådan där som aldrig låter pojkvännen göra något men som samtidigt suckar över att han inte gör något. Igår, när Musse kom över och käkade middag, fick jag lägga band på mig för att inte diska ur hans matlåda och fixa lunchen åt honom, jag sa det att "Hörru nu vill jag göra det men du får faktiskt kirra det själv". Och det är liksom aldrig så att han begär eller utgår från att jag ska göra det, klart att han fixar det själv. Men jag har så enormt svårt för att låta bli att ta tag i saker, "ameh det är lika bra att jag gör det", typ. Sen undrar jag också hur mycket jag påverkas av att i alla år ha sett modern vara den som alltid "passade upp" (hatar det uttrycket) och fixade och donade åt andra. Säkert mycket. Och jag fasar för att sen, när jag och Musse bor ihop, bli den som alltid är projektledaren, men hur låter man bliiiii liksom? Jag vet inte. Ibland tänker jag att det beror på vår åldersskillnad, när jag var 27 var jag inte som jag är nu, inte alls lika mycket av en "doer" som det heter. Men sen är vi också ganska olika till vår läggning, jag är den hetsiga kontrollfreaken, han är den som rycker på axlarna och inte riktigt bryr sig. Samtidigt som jag alltid tänker att det blir bättre om jag gör det, på mitt sätt. Och då känns det ibland som ofrånkomligt att det blir som det blir. Men i alla fall, han fick fixa sin matlåda själv. Såklart. Men det var svårt, ska jag säga er. För det hade säkert blivit möcket bättre om jag hade gjort det...

Freitag

Var på bibblo i morse och var bara tvungen att haffa en tjej och komplimentera henne för hennes frisyr. Jag blev glad när jag såg hennes hår, och hennes fina hårspänne. Jag bah "Guu vad fin du är i håret, jättefin frisyr". Kände mig lite dodgy men tänkte att wtf, förhoppningsvis blir hon glad. Och det blev hon. Sån är jag. I sanning en glädjespridare. Jomen.

torsdag 16 september 2010

Konsten att vara snäll

Men guud jag är så snäll ibland. När Musse inte har pengar eller lunch till jobbet så säger jag till honom att "Kom hit efter jobbet så lagar jag mat till dig och det blir till lunch imorn också och jag har nybakat bröd och hemgjord sylt till frulle". Blir nästan rörd men tänker sen att den lilla snällheten på intet sätt väger upp för all bitterhet och oginhet som jag uppenbarligen besitter. Inte gentemot Musse dårå, men mot livet i allmänhet. Men ändå, jag försöker att vara snäll. Omtänksamhet är den finaste egenskap jag vet. Jag försöker. Försöker verkligen.

Tanten slår till igen

Vissa grejjer får man ju bara för sig och kan inte släppa. Som tex har jag fått för mig att Musse inte gillar lök. Det gör han, hävdar han alltid envist, men bara för att han någon gång dristade sig att säga till mig, en lökälskare mas grande, att han inte var förtjust i för mycket storhackad lök i vad det nu var så tror jag att han inte gillar lök alls. "Näe men Musse tycker inte om lök", kan jag säga, "så vi får laga något annat". Nyss kände jag mig tvungen att mejla och höra om det var okej med lök i en pastasås jag ska göra. Jag känner mig verkligen som min mormor, som liksom bestämde sig för att det var på ena eller andra sättet, hade man en gång sagt att man tyckte om något så gjorde man det för all framtid, och därmed basta. Det var av den anledningen jag, under en herrans massa år, alltid lämnade hennes hem med en halvöppnad burk gröna pimientofyllda Figaro-oliver i väskan. Jo visst jag gillar ju oliver, men inte så till den milda grad. Mitt raison d'etre it aint, om man säger. Men hade ni frågat mormor så var det det bästa jag visste. För det var det när jag var typ sju. I alla fall, jag är som mormor. Musse gillar inte lök. Och därmed basta.

Sån är jag!

Alltså, jag är sån som glömmer bort att äta ibland. Sen sitter jag där och håller om min stora rykande temugg i en mysig för stor kofta och ser ut som Amelie från Montmartre med stora ögon och knotiga kindben.

Alltså skoja. Nothing, nothing I tell you, skulle få mig att missa en måltid.

For realz?

Alltså tv4:as valutfrågning, kan det bli värre? Peter Jidhe som jönsar och drar i grejjer på en skärm i värsta Minority Report-stil och Malou som ser helt drogad ut och knappt kan sitta rakt och sen friar Lars Ohly till sin sambo! I tv! Men herregud oseriositeten bara väller över mig.