måndag 21 mars 2011
Nr: 264
Efter att ha sett första säsongen av Mad men: Jo det är väldigt bra och jo jag vill se mer men nej det finns inte en enda karaktär jag tycker om. Verkligen inte. Sympatiserar med, möjligtvis, men tycker om? Nej. Och har jag fallit för Don Draper? Hell to the no. Men ändå, jag ser fram emot fortsättningen.
Nr: 263
Efter sex telefonsamtal till lika många vårdinrättningar så har hudläkaren tid i augusti och ögonläkaren, som jag behöver konsultera på grund av flimmer och konstiga prickar i synfältet, tid i maj. Amehherregud då. Det går bra nu, som Petter skaldade så vackert en gång i tiden.
Förra veckan sökte jag åtta jobb. Idag har jag sökt två. Drömmen om ett liv, drömmen om en framtid, den lever än. Jaja whatevs.
Förra veckan sökte jag åtta jobb. Idag har jag sökt två. Drömmen om ett liv, drömmen om en framtid, den lever än. Jaja whatevs.
måndag 14 mars 2011
Nr: 262
Nu bloggar jag från sängen, jag har dragit hit dattan och ska kolla på Downton Abbey alldeles strax. Tv-bloggen comin atcha här men åh så bra den är. Älskar Maggie Smith. Älskar Hugh Bonneville. Och älskar framför allt kläderna, så som döttrarna klär sig ibland, med långa, smala höga kjolar och svala blusar, precis exakt så vill jag klä mig. Åh så snöggers. Anyhoow, dagen idag har varit produktiv, jag har sökt tre jobb, ätit tre mangos och sett på tre avsnitt av Mad men. Syrran och jag kör maraton, ingen av oss har sett den. Hittills har mest känslan av "Gud så tragisk den är" infunnit sig. Allt är ju så erbarmligt sorgligt. Alla är så olyckliga. Så ensamma. Så otroligt dysfunktionella. Jag tänkte på Musse och mig som tillbringade söndagen med att bland annat ligga på sängen och läsa ur min dessertkokbok. (Avslöjar jag för mycket om våra böjelser här? Det känns nästan så. Men vi är team dork, det vet ni ju redan.) Jag fick en fantastiskt stor och vacker dessertbok av modern senaste födelsedagen och Musse blir svag i knäna av sorbeter och jag, jag älskar allt med grädde och mandelmassa. Eller vem lurar jag, jag gillar allt, så länge det inte innehåller vanlijkräm. Musse bläddrade och läste för mig när han hittade något spännande, jag ser så dåligt utan mina glasögon. Ingen prestige, ingen status och inga pengar har vi, men ändå, tack gode tid för det vi har. Later gators nu ska jag googla glassmaskiner sen blir'e kostymdrama. Besos!
Nr: 261
Älskar när jag sitter och söker ett jobb online och just har skrutit om hur hög kompetens jag har i svenska och engelska och hur bra jag kan uttrycka sig "i skrift såväl som i tal" och sen sekunden efter måste googla "noggrann" för att kolla hur det stavas. Ameh hallå. Förresten, det här med att vara noggrann, finns det någon arbetsgivare som bryr sig om det in this day and age? Tror inte det va? Istället ska man vara socialt kompetent och en duktig nätverkare. Det är i sådana här lägen jag inser vilken fullkomlig anakronism jag är, jag är så omodern att det finns inte. Men noggrann, det är jag i alla fall. Vad nu det betyder.
Nr: 260
På ricko, jag har tittat på Johan Glans-klippet säkert tio gånger nu och skrattar som en dåre, så att jag får ont i njurarna, varje gång. Förutom att kåcka-historien är briljant så är det helt ljuvligt när han härmar Chewbacca, alltså jag fullkomligt dånar för att han ser så härligt efterbliven ut när han gör det. Bör jag skämmas för det här?
Nr: 259
Nyss ringde jag ett jobbigt samtal och som belöning äter jag frusen mango. Jag ÄLSKAR frusen frukt. Anyhoow, jag glömde ju säga innan att härom dagen trodde jag att jag hade fått herpesmunsår också. Läppen var alldeles konstig och röd och sved. Lillsyrran och den ömma modern drabbas med jämna mellanrum av dylika otrevligheter och jag har alltid skrockat glatt, bah "Höhö I dodged that bullet i alla fall". Aldrig någonsin har jag haft det, och har därmed ansett mig vara totalt immun. Så när min läpp såg dodgy ut i lördags blev jag bestört. Sen visade det sig visst att det inte var det i alla fall, jag var nog bara lite torr eller något, men ändå, det är för många tecken som pekar på att det går utför med Mary. Vi är INTE roade.
Nr: 258
Förfallet har satt in, mina vänner. Helt plötsligt upptäcker jag en massa, nya kroppsliga defekter. Som om jag inte hade nog som det är, tycker man. Jag har jättemärkliga utslag på ena armbågen och ett konstigt märke på ena foten. Som jag sa till ena syrran innan, "Jahaja, det är ju jävligt deppigt, nu kommer jag dö av cancer på foten, precis som Bob Marley.". Tänkte igår när jag hade lagt mig på hur jag nu måste omfamna livet och leva varje dag som den sista. Det här är alltså mitt standarläge när jag tror att jag kommer att dö. Vilket jag tror när jag antingen har ont i halsen eller när jag hittar konstiga fläckar på foten, uppenbarligen. Jag inser ju på ett plan att det inte riktigt går att komma till vårdis eller en hudläkare och peka på foten och armbågen och hävda att döden nu dyker upp i olika skepnader på kroppen, de skulle antagligen (och med det menar jag avgjort) skratta ut mig. Men ändå, det är baske mig inte lätt att vara hypokondriker.
Nr: 257
Ni vet ju vad jag tycker om "komiker" och stå upp, men en kompis lade upp det här på Fejjan och jag kan inte hjälpa att jag skrattar ganska så rejält. "Jag tror att han vill ha en kaka" "Åh en kaka, ja tack! På en torsdag!" Så ovärdigt. Så roligt. Dör lite.
fredag 11 mars 2011
Nr: 256
Kan man bli beroende av tabasco? Jag tror att jag har blivit det. På allvar. Jag har tabasco på och i allt. Pizza. Pasta. Chili. Tomatsoppa. Smörgåsar. Alles. Och igår läste jag om någon som åt grön tabasco på keso och jag blev helt tossig, bah "Måste ha tabasco". Musse skakar jämt på huvudet åt mig och menar att jag har förstört mina smaklökar alldeles. Och jag gillar egentligen inte alls stark mat sådär värst, men tabasco alltså, det finns ju inget som det inte piffar upp.
Nr: 255
Det enda positiva med att jag alldeles nyss blev dränkt av hagel och regn, det enda positiva med att jag tvangs gå inne på Åhléns och faktiskt torka mig i ansiktet för att det bara rann, alltså skammen på det, är jag det hände på väg till Bolaget. Så jag har i alla fall en flaska bubbel i kylen, som tack för besväret. Det är ju ändå fredag. Och som Tabita säger, "En måste unna sig nåe gött varje dag". Det kör vi på.
torsdag 10 mars 2011
Nr: 254
Alltså jag förstår att ni antecknar nu *obs ironi* men tröttheten jag känner på min känsliga mage, den finns ju inte. Jag åt lite för mycket i lördags och sen dess går det fan inte att få rätt på den, den är bara konstant konstig. Det enda som funkar är att inte äta något, och det ska jag säga er, det är något Mary är vääldigt dålig på. Folk som har så kallad "plåtmage", hajja vad jag avundas dom. Musse ville fira jobbet med bubbel och fetaost ikväll och jag bah, "Ehh det måste jag nog hoppas över". Förstår ni hur det känns att tacka nej till det? Va? Dios mio, det är som att atcka nej till luft att andas.
Nr: 253
Jag fick faktiskt upp den där jämrans hyllan härom dagen. Alldels själv. Långt om länge, men ändå. Nu vill jag göra om i köket, och det här känner jag, det här kan vara något som kommer att straffa sig rejält. Men åh jag drömmer om citrongula luckor och ett rutigt golv och väggar som INTE är strukturtapet. Alltså det är strukturtapet i hela lägenheten, vad är det för sjuk hjärna som tyckte att det var en bra idé? Anyhooow, Musse har fått ett jobb idag. Han börjar på måndag. Och det är ju så himlans toppen och alles men suck vad det får mig att känna mig ännu mer värdo än innan. jag vet inte vilket som är värst, att vi båda är misslyckade och arbetslösa eller om bara jag är det. Ingetdera alternativ känns sådär tilltalande, måste väl erkännas. Oh well, ikväll ska jag tvinga mig att göra något som innefattar ett par av de värsta sakerna jag vet: människor jag inte känner och nya situationer. Hatar att göra nya saker. Verkligen. Aja, det kan liksom inte bli sämre, tänker jag. Inte mycket i alla fall.
tisdag 8 mars 2011
Nr: 252
Jag är välrden sämsta på att fixa grejjer hemma. Det finns hantverkare av en anledning, är min inställning. Jag betalar mycket hellre för att någon som kan sina saker gör det bra, än att jag ska behöva lida och göra det dåligt. Vilket jag ofelbart gör. Detta har som given konsekvens att jag ytterst, ytterst sällan fixar hemma. Jag har med andra ord haft gardinstångsfästen på sniskan i en halv evighet och hål som måste spacklas och grejjer, men efter ett tag så ser jag bara inte det, och är lika glad som vanligt. Men nu kände jag att det var läge att ta tag i sådant, så att resten av lägenheten inte skäms inför det fina badrummet. Så förra veckan inhandlade jag spackel och spackelredskap och gav mig i kast med väggarna alldeles själv. Det är ju inte svårt att spackla, det kan jag faktiskt göra. Sen rotade jag runt i klädkammaren och hittade en typ åtta år gammal burk grundfärg som jag bände upp. Jag fick offra en ätpinne för att röra runt och det är typiskt mig att bara göra sådant utan att förbereda något alls. Jag står i köket i mina vanliga kläder, utan att lägga ut några tidningar eller sådär. Min enda eftergift var att jag tog på mig mina fina, svartvita morgonrock utanpå mina kläder, antar jag med tanken att vita fläckar inte skulle märkas där. Tro inte att jag målade hela väggen, närå, bara spacklet och lite varstans där det såg ut att behövas och sen duttade jag lite på en dörrkarm och ja det blev ganska flammigt, om man säger. Oh well. Det blir liksom inte sådär jättebra när Mary gör sådant. Det finns som sagt en anledning till att jag undviker dylika saker. Musse skulle hjälpa mig att skruva fast konsoler i några hyllplan och jag bah "Men åhh så svårt och hur ska man göra och åh jag hatar sådant här" och han bah "Mary, nu vill jag inte höra den gnälliga rösten!". (Det är en av mina många dåliga egenskaper, att jag lätt blir ganska gnällig. Åh man vill ju inte vara en gnällmåns. Men är't ändå.) Eftersom skruvarna tog slut blev det bara ett hyllplan uppsatt, så idag, med nya skruvar inhandlade, tänkte jag fixa de två återstående hyllorna. Men gode tid vad det är svårt. Jag har fått upp en hylla, med en del besvär och trixande, men den sista går fan inte. Något blir fel varje gång och konsolerna hamnar på fel avstånd och sen så går den ändå inte i där den ska och arrggghhhh näe nu ger jag upp. Hatarhatarhatar att greja med sådan här, jag fixar det bara inte. Nån annan får göra det, men jag tänker baske mig inte gör det, det är då ett som är säkert.
Nr: 251
Andra Musse-höjdpunkter var ju klart när han brände fingrarna i en stekpanna (alltså det var ju inte en höjdpunkt att han gjorde illa sig, men ni hajjar't) och sen drog fram hela sin första förbandsarsenal. Jag tror att han brände sig med avsikt, bara för att få anledning att använda alla sina attiraljer. Hans intresse för första förband är brinnande, kan jag meddela. Han plockar ofta fram och bara tittar på allt, viker upp och sen ihop bandage, byter plats på saxen och pincetten och sådär. Så det var brännskadegelé och fingerbandage och när han trodde att jag inte såg försökte han göra en mitella av scarf. Han höll på med det hela eftermiddagen. Ja jisses. Någon dag senare vinspritsade han och gick runt med sitt vinglas med sugrör i och en virkad grytlapp på huvudet och kallade sig Schlomo Holmes, Sherlocks judiska kusin. "Hmmm, I think this is a three spritz-problem....". Och sen blir han vrång när jag berättar sådant här för andra, "Men det är sådant vi inte pratar om", säger han. Men hur skulle jag kunna låta bli? Unmöglich.
måndag 7 mars 2011
Nr: 250
En sak jag har bestämt mig för: Jag ska skaffa riktigt långt hår igen. Sådär nästan nudda svanken-långt. Jag har saknat det och det spelar ingen roll hur fint jag tycker att det är med axelkort hår för jag kan inte ha det och långt hår är det enda som jag känner mig som Mary i. Och som Lillan och jag kom fram till, man vill ju liksom inte se ut som om man har en mamma-frisyr, en sådan där lättskött mellanlängd som man kan sätta upp i hästsvans när man ska leka med ungarna. Så eftersom kortare med andra ord inte är ett alternativ är det långt som gäller. Riktigt, riktigt långt. Åhh jag längtar efter att ha skogsråhår igen, det var alldeles för länge sedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)