lördag 10 juli 2010

Saker Mary inte vill göra när det är megavarmt:

Baka. Diska. Har gjort både och idag. Fick svettattacker in emellan. Började dagen med var jag trodde var en ofarlig promenad till torget och till affären men kom hem som ett vrak, fullkomligt genomsvettig och knallröd. Himmel vad det är varmt. Har efter det legat på sängen och druckit isvatten och tagit mig för absolut nada. Som Musse säger, jag fattar inte hur grekerna kunde skapa en civilisation istället för att bara äta fetaost och dricka vin i skuggan av ett olivträd. Det hade jag tusan i mig gjort. Sen kommer ju historien klart inte att minnas mig heller, men det är ju en annan femma.

Anyhooow, på grund av värmen hatar jag idag människor som har:
Båt.
Hus vid havet.
Egen trädgård.

Ungefär den känslan. Later gators.

torsdag 8 juli 2010

Annat jag älskar utöver ost:

Dill! Tabasco! Åh.

Något jag inte älskar sådär värst mycket:

Mig själv. Är dum och ful. Trots det dricker jag Rosita. När jag sa att jag inte förtjänade en drink eftersom jag är just dum och ful sa syrran att "Men behöver man inte uppmuntran då?". Så Rosita it is. Jag behöver väääldigt mycket uppmuntran.

Vad som står mellan mig och veganismen:

Åt en fantastiskt ost igår, bah dog lite. Så gott är det. Kommer aldrig att kunna överge det.

torsdag 1 juli 2010

Skål tamejfan!

Musse är så pryd, något jag finner mycket roande. Det är jag med, vulgariteter göre sig icke besvär. Men jag har en grej, som han finner mycket generande, tror jag. Så länge jag kan minnas, när det är dags att skåla, så har min ömma moder höjt glaset och sagt "Skål bönder, imorn kör vi koskit!". Och det sitter i mig, jag MÅSTE säga det när jag skålar. Och det gör jag ju ibland, tack gud för det. Och Musse skäms. Stackarn.

Me, myself och mat

Alltid när jag säger "Oh, kan vi inte göra yadiyadi..." (och gudarna ska veta att det inte händer alltför ofta) så är det för att jag vill äta något. Alternativt baka eller laga något, men slutresultatet blir ju detsamma. Goffgoff. För närvarande har jag en chokladpavlova jag skulle vilja ge mig på, och försöker febrilt komma på ett tillfälle att baka en dylik. Ingen blir ju överraskad när jag säger att jag skriver en uppsats om mat, tänker jag. Sen så tycker jag alltid att det är trevligt att fira saker, oavsett vad. Sätta goldkant på tillvaron, liksom unna sig litta. Eller nej. Aaaaanyhodles, nu har jag initierat en 4:e juli-picknick på söndag, enbart av den enkla anledningen att jag känner ett stort behov av att äta burgare, nachos och guacamole. På en filt i parken. I goda vänners lag, som det visst så fint heter. Om det är vad som äts på sagda firande i Amerikat har jag ingen aning om, men det är vad jag tänker inmundiga. Och det kommer att bli fab tror jag bestämt.

onsdag 30 juni 2010

Saker jag har tänkt på idag:

Jag är väldigt ful.

Jag kan mitt tiosiffriga bibliotekslånekortsnummer utantill.

Finns det månne ett samband?

Men annars har dagen varit toppen, tackar som frågar.

måndag 28 juni 2010

Dagens skratt

Efter en helg med bubbel och mer bubbel och lite mer bubbel och "Är ni hungriga?", "Är det någon som vill ha fika?" och "Ja men vi måste ju äta sen" (allt sagt av svärmor) så går jag på diet. Ungefär precis som vanligt, men ändå. Tänkte idag att "Ja men det är ju så att nu när det är så varmt då är jag ju inte aaaalls hungrig, det måste jag utnyttja". Vete fanken om det gälls att inte vara hungrig när det enda man vill ha är rosita och vinägerchips. Vem försöker jag lura - jag är ALLTID hungrig.

Naturen

Jag hatar den. Verkligen. Jag har insett det en gång för alla. Jag tycker inte om naturen. Framför allt inte skogen. Jag tycker verkligen illa om den. Framför allt känner jag att den vill mig illa. Helgen tillbringades i de smålandska skogarna och allt var fine and dandy tills jag mitt miffo prompt ville inspekterna kantarelltillväxten, bah "Jag läste att de första kantarellerna har kommit upp, det måste vi kolla". Dum i huvudet är jag ibland, som bekant. Så jag drog på mig ett par gummistövlar och en kofta och Musse tog på sig godsägarkepsen och så gav vi oss iväg, ut i spenaten. Efter fem steg in i blåbärsriset började jag allerginysa och väsa och kände hur luftröret drog ihop sig. Och det var mygg och knott överallt som bet igenom mina strumpbyxor. Men det värsta är att jag verkligen tycker att skog är obehagligt. Kanske har jag läst för mycket böcker, kanske är det min uppväxt på den skånska slätten som spökar, men jag är rädd i skogen. Rädd för skogen. Det är obehagligt och skrämmande och jag hoppar till vid minsta ljud och bara väntar på att en yxmördare ska komma knatande på stigen eller hoppa fram bakom ett träd där han har gömt sig, i väntan på moi. Aldrig mera skog säger jag. Våga vägra skogen. Och det står jag för.

Det bästa med att syrran kommer hem från sin resa på kontinenten är att jag får spexigt resegodis

Ahhhh ÄLSKAR utländskt godis. Nu har jag satt i mig Mozartkugeln och hasselnötskex från Wien. Goody. Min barndom bjöd på många resor med mormor runt om i Europa och de efterlämnade en förkärlek för såväl tyska salladsbarer som utländskt, allra helst tyskt, godis. Jisses vad vi åt godis på de resorna. Det började på båten till Danmark där det alltid köptes tictac och Goofy-burkar och sen bara fortsatte det, det var ett evigt snaskande längs med Autobahn. Jag har befunnit mig på många rastplatser inmundigandes mazarin och citronfanta. Stående beställning i bussfiket. Åhh härliga tider minsann.

onsdag 23 juni 2010

Got milk?

Innan gjorde jag en fab milkshake på frusen banan, mjölk, kakao och socker. Lite yoghurt också. Lurar på att göra en till, jag måste ju dricka upp mjölken innan jag sticker till Småland imorn. Man får ju liksom offra sig dårå, tänker jag. Jag lurar också på om jag ska vänta och bjuda Musse när han kommer eller om jag ska goffa i mig allt själv. Ni vet ju vad jag tycker om att dela med mig av mat...

Förra helgen åkte jag till Älvdalen och på tåget läste jag Eating animals av Jonathan Safran-Foer. Jag har ju inte ätit kött på över tio år så den förändrade ju inte så mycket vad gäller det just. Fisken har jag, med sorg i hjärtat, på allvar givit upp sen tidigare, efter att i flera år ha velat och ätit ibland. Men jag kan inte sluta tänka på boken och på vad jag äter och varför och på vems bekostnad. Så vad jag lurar på nu är att jag borde ge upp mejeriprodukterna. Ägget måste också stryka på foten känner jag, men det är inte så svårt. Men mjölken. Mjölken. Jag ÄLSKAR mejeriprodukter. Ge mig ost och jag är lycklig. Jag dricker tonvis med mjölk. Älskar yoghurt. Och smör. Och så tänker jag att "Åh det är ju jättesvårt att vara vegan och jag avskyr ju soja- och havremjölk och tänk så dyrt det är och yadiyadi". Men samtidigt, att något är svårt innebär ju inte att det inte är värt att göras. Och kan man bara tänka att "Det är gott så då vill jag äta det" utan att tänka på konsekvenserna? Om jag tycker att det är fel att utnyttja djur för kött, vilket jag gör, då borde jag rimligtvis också tycka att det är fel att utnyttja dom för mjölk. Klart som fanken att mjölkkossorna inte har det så himla kul. De har det avgjort bättre än slaktdjuren, men ändå. Att de inte får en bult inkörd mellan ögonen och slipper risken att flås levande räcker liksom inte riktigt för att legitimera mitt mjölkdrickande. Men åh så svårt det är. Hur ska man göra för att göra rätt? För att faktiskt försöka göra något bra? Ibland avundas jag människor som aldrig ifrågasätter eller reflekterar över varför de gör på ett visst sätt. Det måste vara så enkelt. Avgjort inte bättre, för jag tror på att analysera vad man gör och varför, men gode tid så mycket enklare. Under tiden fortsätter jag med att fundera på mjölken. Och gör en milkshake till, tror jag.

På min svarta lista

Idag i Lund gick jag bakom en kvinna som bar på en papptallrik med korv och mos hon just hade köpt i en tjolla på Stortorget. Alltså lusten jag fick att springa förbi och slå den ur handen på henne, den var inte nådig. Korv är den äckligaste jag vet. Hatar korv intensivt. Alltid gjort. Det är allt kött-äckel upphöjt till tio. Jag har svårt bara att se folk äta korv. Kan inte ens äta vego-korv för att det är så äckligt. Att jag som barn åt kalvsylta finner jag fascinerande, för det har ju en konsistens som är ännu mer mysko än korv, grynigt och mosigt liksom. Brrr. Och det är liksom inte bara att korv är äckligt i konsistensen och fett och glansigt, jag tycker att korv är ointelligent. Det är dum mat, helt enkelt, mat som gör dig dum. Och det är ju lite knas för egentligen är tillagningssättet genialt och antagligen ett av de äldsta, att lägga kött i en tarm för att tillaga och förvara är ju dösmart. Men det är inte riktigt det jag tänker på när jag går förbi en Sibylla, om man säger. Då tänker jag bara på fett och slask och äckel. Och ledsna små grisar.

I couldn't help but wonder....

Orkar inte prata om bröllopet (som jag givetvis följde med stoort intresse), men på regeringens middag kvällen innan, när man såg hela den europeiska eliten och noblessen digga med till Magnus Uggla - ameh jag dog lite. De är ju mer svensson än vad jag är. Ska det verkligen vara så? Va?

Annars då?

Är vansinnigt ful och har äckligt hår. Måste gå ärenden. Hatar att gå ärenden. Inget tröttar ut mig som det. Liksom, "Åh bibblan och apoteket och systemet och vattna mammas blommor och posta ett brev och hej och hå". Gud så trist. Fast jobbigast är fulheten. Hatar allt. Känner mig tjock efter all fromfranska igår. Och håret, gud håret. Så tråkigt. Så räligt. Så fult. Ungefär som jag, helt enkelt.

Önskar jag var där

Min ena syster tågluffar på kontinenten. Hennes sms är fantastiska men gör min trista tillvaro extra påtaglig. Såhär:

"Vi bor i en gammal våning, äter indiskt i fönsterkarmen o fyndar billig sprit, himmelriket!"

och

"Vi har åkt hela natten på det mest antika tåg man kan tänka sig. Ute är det sol över den ungerska slätten. Snart är vi i Budapest."

Jag bah "Jo men själv tvättar och städar jag och imorn åker jag Swebus till Jönköping". Vill döda mig själv.

Som att ha en egen naturdokumentär utanför köksfönstret

För den som undrar, måsarna är kvar på gården. Två måsungar. Den ena haltar lite. Förra veckan skickade jag in en ansökan om "skadedjursdecimering" och kände mig som Hitler, men det är inget att göra sa dom. Vi får vänta ut dom. Och de är så gölliga att jag döör lite. De har blivit ganska stora nu men mamman matar de fortfarande och på kvällarna kan man se två små gråa dunhögar som kurar ihop sig på gräsmattan och jag får ont i magen så söta är dom. Särskilt den lille som haltar. Åhhh mitt hjärta brister. Hoppas att de blir stora snart och flyger för jag klarar inte mycket mer.