måndag 11 oktober 2010
Det går inget bra nu...
Alltså det är så mycket fel på mig, så många samtal jag borde ringa och saker jag borde ta tag i. Men hatar allt som heter kontakt med sjukvården, guud det är så jobbigt. Har googlat hej vilt och läst på sjukvårdsrådgivningens sida och sen mejlade jag min läkare och bah "Jag har nog det här får jag komma på provtagning?" och tänker att hon säkert ääälskar när patienter gör så. Eller också inte. Jag tänker att antingen är jag deprimerad eller så har jag fel på sköldkörteln. Kan ju klart vara både ock, fel i huvudet och fel i min klena kropp. Gött i sådana fall. Borde också ringa och boka tid för att kolla upp urinvägskänningar som vägrar ge med sig samt ringa och fråga någon vad man gör när man tror att man lider av det här. Helt ärligt, veckan före mens, det är som att dra ned en rullgardin och allt bara blir hemskt. Nej nej rättelse, värre än vanligt. Jag borde även lista mig på en ny vårdis som har KBT-psykologer, jag har hittat en sån idag, och sen ringa och bah "Hjäääälp mig....". Det är liksom inte okej att jämt känna att allt är värdelöst och hopplöst. Men jag känner bara att orka göra det också. Oh the joy. Vicket kap jag är. Tycker så synd om Musse och alla andra som måste vara i min närhet, maken till världsatråkig människa får man ju leta efter. Anyhoow, jag ska på provtagning i alla fall och eftersom doktor Pia verkar ha som enda mål i livet att avslöja galloperande blodbrist så måste jag nu tratta i mig Blutsaft för allt vad tygen håller så att hon inte prånglar på mig mera räliga järntabletter som jag får ont i magen av. Så, mina vänner, det är min status. Hur är det med er?
lördag 18 september 2010
Alltså spexigheten obs ironi
Efter att ha provat allt jag äger och har (och det ska jag säga er är baske mig inte mycket) inför kvällens festligheter så blev slutresultatet högst oväntat. I give you Mary, iförd samma gamla svarta trikåkjol och ett svart tält till tröja. Så otroligt tråkigt men ändå, jag förstår inte hur man kan vilja ha något annat än trikå och tält på sig. Orkar inte saker som skär in och sitter åt. Är för gammal för det. Och färg? Mönster? Gud nej, sådant sysslar vi inte med.
fredag 17 september 2010
Morsarvet
Det arvet, det arvet, som det spökar ska ni veta. Jag känner ibland hur jag tenderar att bli en sådan där som aldrig låter pojkvännen göra något men som samtidigt suckar över att han inte gör något. Igår, när Musse kom över och käkade middag, fick jag lägga band på mig för att inte diska ur hans matlåda och fixa lunchen åt honom, jag sa det att "Hörru nu vill jag göra det men du får faktiskt kirra det själv". Och det är liksom aldrig så att han begär eller utgår från att jag ska göra det, klart att han fixar det själv. Men jag har så enormt svårt för att låta bli att ta tag i saker, "ameh det är lika bra att jag gör det", typ. Sen undrar jag också hur mycket jag påverkas av att i alla år ha sett modern vara den som alltid "passade upp" (hatar det uttrycket) och fixade och donade åt andra. Säkert mycket. Och jag fasar för att sen, när jag och Musse bor ihop, bli den som alltid är projektledaren, men hur låter man bliiiii liksom? Jag vet inte. Ibland tänker jag att det beror på vår åldersskillnad, när jag var 27 var jag inte som jag är nu, inte alls lika mycket av en "doer" som det heter. Men sen är vi också ganska olika till vår läggning, jag är den hetsiga kontrollfreaken, han är den som rycker på axlarna och inte riktigt bryr sig. Samtidigt som jag alltid tänker att det blir bättre om jag gör det, på mitt sätt. Och då känns det ibland som ofrånkomligt att det blir som det blir. Men i alla fall, han fick fixa sin matlåda själv. Såklart. Men det var svårt, ska jag säga er. För det hade säkert blivit möcket bättre om jag hade gjort det...
Freitag
Var på bibblo i morse och var bara tvungen att haffa en tjej och komplimentera henne för hennes frisyr. Jag blev glad när jag såg hennes hår, och hennes fina hårspänne. Jag bah "Guu vad fin du är i håret, jättefin frisyr". Kände mig lite dodgy men tänkte att wtf, förhoppningsvis blir hon glad. Och det blev hon. Sån är jag. I sanning en glädjespridare. Jomen.
torsdag 16 september 2010
Konsten att vara snäll
Men guud jag är så snäll ibland. När Musse inte har pengar eller lunch till jobbet så säger jag till honom att "Kom hit efter jobbet så lagar jag mat till dig och det blir till lunch imorn också och jag har nybakat bröd och hemgjord sylt till frulle". Blir nästan rörd men tänker sen att den lilla snällheten på intet sätt väger upp för all bitterhet och oginhet som jag uppenbarligen besitter. Inte gentemot Musse dårå, men mot livet i allmänhet. Men ändå, jag försöker att vara snäll. Omtänksamhet är den finaste egenskap jag vet. Jag försöker. Försöker verkligen.
Tanten slår till igen
Vissa grejjer får man ju bara för sig och kan inte släppa. Som tex har jag fått för mig att Musse inte gillar lök. Det gör han, hävdar han alltid envist, men bara för att han någon gång dristade sig att säga till mig, en lökälskare mas grande, att han inte var förtjust i för mycket storhackad lök i vad det nu var så tror jag att han inte gillar lök alls. "Näe men Musse tycker inte om lök", kan jag säga, "så vi får laga något annat". Nyss kände jag mig tvungen att mejla och höra om det var okej med lök i en pastasås jag ska göra. Jag känner mig verkligen som min mormor, som liksom bestämde sig för att det var på ena eller andra sättet, hade man en gång sagt att man tyckte om något så gjorde man det för all framtid, och därmed basta. Det var av den anledningen jag, under en herrans massa år, alltid lämnade hennes hem med en halvöppnad burk gröna pimientofyllda Figaro-oliver i väskan. Jo visst jag gillar ju oliver, men inte så till den milda grad. Mitt raison d'etre it aint, om man säger. Men hade ni frågat mormor så var det det bästa jag visste. För det var det när jag var typ sju. I alla fall, jag är som mormor. Musse gillar inte lök. Och därmed basta.
Sån är jag!
Alltså, jag är sån som glömmer bort att äta ibland. Sen sitter jag där och håller om min stora rykande temugg i en mysig för stor kofta och ser ut som Amelie från Montmartre med stora ögon och knotiga kindben.
Alltså skoja. Nothing, nothing I tell you, skulle få mig att missa en måltid.
Alltså skoja. Nothing, nothing I tell you, skulle få mig att missa en måltid.
For realz?
Alltså tv4:as valutfrågning, kan det bli värre? Peter Jidhe som jönsar och drar i grejjer på en skärm i värsta Minority Report-stil och Malou som ser helt drogad ut och knappt kan sitta rakt och sen friar Lars Ohly till sin sambo! I tv! Men herregud oseriositeten bara väller över mig.
onsdag 15 september 2010
Intresseklubben antecknar, I'm sure.
Alltså det här med transitional dressing, att klä sig mellan årstider, guuud vad jag suger på det. Blir alltid helt knollrig, bah "Ehh vad ska jag ha på mig?" och går ut i knasiga outfits som antingen är för kalla eller för varma och oftast båda på en och samma gång.
Men igår, träffade lite avdelningsfolk och alla bah "Nu utlyser vi tre doktorandtjänster, du måste söka" och jag bah "Ja det var ju sköj för er men jag kommer inte att vara klar till femtonde jävla oktober och kan därmed inte söka". Vill ta livet av mig. Gick hem och tänkte på vilken veritabel deppressofest mitt liv är. Jag är så vansinnigt misslyckad och ful och dum att det är sinnes. Sucks to be me.
Men igår, träffade lite avdelningsfolk och alla bah "Nu utlyser vi tre doktorandtjänster, du måste söka" och jag bah "Ja det var ju sköj för er men jag kommer inte att vara klar till femtonde jävla oktober och kan därmed inte söka". Vill ta livet av mig. Gick hem och tänkte på vilken veritabel deppressofest mitt liv är. Jag är så vansinnigt misslyckad och ful och dum att det är sinnes. Sucks to be me.
tisdag 14 september 2010
The sky's the limit
Nu har vi ännu fler hantverkare i huset. Gode moses. Så går det när man bor i ett fallfärdig ruckel. Om någon behöver info om Malmös hantverkare så holler at me, jag känner alla och vet allt som är värt att veta. Promesso. I alla fall, jag har nu en fab byggnadsställning precis utanför köksfönstret eftersom taket typ har ruttnat och måste fixas. Och de börjar så tidigt, lite efter sju var de här. Och morsade genom fönstret, bah "God morgon, god morgon" när han gav sig av upp mot taket. Jag gillart. Jag pratade med dom innan och de bah "Vill du med upp och kika på taket ellör?". Alltså klättra på ställningen fem våningar upp. I regn. Tror inte det va? Eller jo jag skulle vilja men vet ju att jag skulle få grav dödsångest och svindel och typ halka och slå ihjäl mig så det är nog säkrast för alla att jag håller mig på marken. But still. Lite nyfiken är jag allt.
söndag 12 september 2010
Biodejt
Igår sålde jag in Inception till Musse med orden "Joseph Gordon-Levitt är snyggare än Adrien Brody". Hans kommentar efteråt var att den var helt okej "och det var ju massa stiliga karlar". Bättre betyg än så kan en film nästan inte få av honom. Särskilt förtjust var han i J G-Ls kläder, "Han hade ju väst!", helt exalterad. Musse älskar västar.
torsdag 9 september 2010
Torsdag
Innan åt jag typ en liter glass och tittade på Maria Wetterstrand på partiledarutfrågningen. En bra kväll i min bok, det måste tillstås.
Honey B
Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att det låter fel, men jag är väldigt vit i vem jag dras till, rent utseendeässigt. Ja, jag är väldigt vit överlag, men vad jag vill säga är att jag nästan enbart attraheras av vita. Åh gud vad det här låter obehagligt, men snälla säg att ni hajjar? No judgement liksom, det är bara som det är. Man har sin typ, och jag har det onekligen. Gillar man smala bleka kvinns som typ Naomi Watts (som jag dör snyggodöden på jämt) eller karlar som ehhh här kan jag inte komma på en endast karl, men seriöst det här var ju jobbigt, jaja vi glömmer det men då faller det sig liksom så att de flesta man gillar är, bleka smala typer och ergo vita. Och nu menar jag inte att det inte finns massa snöggon av annan färg än vit, bara att de inte tilltalar mig. Gud det här känns redan jobbigt och det enda jag ville säga är att ett stort fett undantag är Beyonce. Så sjukt jäkla snögg att jag dör dåndimpsdöden. De låren, jisses. Älskar dessutom Betty Page-frippan i Telephone-videon. Lordy vicken kvinna.
Men tänk på baaaarnen
Gud jag klarar inte folk som bah "Det är bättre att barn har en lycklig/glad/whatevs mamma än yadiyadi". Typ "en unge äter hellre makaroner med en glad men fattig mamma som har bränt ett par tusen på frissan och nu inte har råd med annan mat än snabbmakaroner och nudlar än äter oxfilé men en mamma som är sur eftersom hon är risig i håret" - alltså va äre för trams? Jag döööör. Vad det än är så är det bättre för barnet om mamma gör det HON vill. Det känns så vansinnigt omoget. Ja klart som fanken att alla ungar mår bra av en glad och harmonisk mamma men att konstant rättfärdiga allt man gör för sin egen skull med att det är för baaaarnets bästa, snälla nej alltså. Och jag har inga issues med att folk fixar frissan för ett par tusen, man får lägga sina pengar på vad man vill, jag dömer ingen och lägger inga värderingar i det, har du pengar så gör vad du vill med dom. Men att säga att man fixar frissan för barnet skull, det känns väl sådär okej tycker jag. Stå för att du vill vara fin i håret för din skull men kom inte och säg annat än att din unge med allra största sannolikhet skiter i hur mammsen ser ut i håret. Jag tyckte i och för sig att det var hemskt när modern klippte av sig allt sitt vackra långa röda hår och kom hem med en snaggad nacke, så jag har kanske fel när jag tänker efter...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)