Jag fullkomligt älskar att någon hittade hit genom att googla "Göran Hägglund tänka på vad man äter". Åh ja! Kanske var det Göran själv! Hoppashoppas.
Gillar även googlingen "tysk uppsats opponering 2012". Jag har ett tips: betablockerare. Lycka till.
onsdag 9 maj 2012
Nr: 537
Åkej twitter alltså, guuud vad det känns jobbigt. Jag fattar verkligen noll, och det enda jag letar efter är en gilla-knapp. Varför finns inte det? Igår kände jag mig verkligen som den töntiga pluggisen som ovetandes har kraschat en fest som bara skolans populära tjejer var inbjudna till. Liksom "Ahh vad gör jag här jag vill hem nu ingen tycker om mig.....". Den känslan. Ska försöka. Men vette honken alltså. Tror inte att det är för Mary. Och liksom, jag har Facebook, jag har mejl, jag har blöggen, varför skulle jag behöva ännu en sak att kolla och uppdatera? Och det är ju inte så att jag någonsin kommer att våga interagera med de andra som jag inte känner, de coola typerna. Oh well, det är ju inte så att någon tvingar mig. Vi får väl se.
tisdag 8 maj 2012
Nr: 536
Jag insåg just att min stora idol Jessica Gedin finns på Twittör är lika med måste börja twettra nu! Anledningen till att jag hänger på twitter nu är ju såklart att jag ska försöka skriva ihop den där forskningsansökningen (det går bra att skratta) är lika med jag förhalar och gör massa annat. För det är ju så jobbigt, så fort jag sätter mig ned så inser jag hur lite jag kan och hur många böcker jag måste låna och hur mycket det finns att lära sig att jag blir alldeles matt. Obsobs det är ju det bästa jag vet, att känna att jag lär mig saker, men ändå, ibland är det lite tröttsamt. Anyhooow, Twettör var det. jag började skapa ett konto och fastnade sen på användarnamn. Mary i kombination med mitt efternamn var ju, till ingens förvåning, taget. Bah vad ska jag då heta? Jag HETER ju Märy, det är ju jag. Och jag vill inte vara någon annan jue. I alla fall. Ska försöka. Meddelar hur det hela avlöper. Laters.
måndag 7 maj 2012
Nr: 534
Åkej, ska vi prata lite allvar nu? Om fattigdom och människors totala brist på empati? Ja jag tror det. Om P1-dokumentären om Frida, som inte har några pengar och inget jobb. Eller som jobbar när hon får jobb, lite här och var. Som har så lite pengar att hon inte har råd med mat, så att hon går ned i vikt så mycket att hennes mens försvinner. Som ibland stjäl toalettpapper på restauranger, för att hon inte har råd att handla. Näe det är kanske inte mästerlig dokumentär, det tycker jag väl inte, men den är värd att lyssnas på. Framför allt tycker jag att man ska läsa kommentarerna och fundera över var solidariteten och medmänskligheten har tagit vägen och hur det kommer sig att så många har anammat den nyliberala retoriken som går ut på att det är ditt eget fel om du inte är en framgångsrik entreprenör och där den första tanken inte är "Åh naj stackars henne vilket ruttet system" utan "Varför sitter hon där och gnäller och mina skattepengar ska verkligen inte finansiera hennes slackerliv JAG har minsann tagit mig igenom juridikstudier på massa extraknäck och jag klarade mig det kan hon också göra om hon bara vill!". Alltså vad är det för FEL på folk? På allvar. Vad är det för fel? Hur kan man vara så.....så fullkomligt hjärtlös och avtrubbad? Något av det värsta jag vet är människor som enbart utgår från sin egen lilla verklighet och lilla erfarenhet och som inte för ens en sekund kan eller vill tänka att andra kanske, bara kanske, är annorlunda och att det som gäller för mig kanske inte är giltigt för alla. Att hon visst har en bostadsrätt upprörde många. "Då är hon ju inte fattig, om hon sitter på en lägenhet i halvmiljonklassen". Men OCH? En gång i ti'n kunde hon köpa en lägenhet. Bra för henne. Det är baske mig ofta billigare att bo i bostadsrätt än hyresrätt. Och vad har det ens med saken att göra? Och hon berättar om en gång när hon var så sjukt hungrig att hon handlade två hamburgare på stan. Hon åt en. Sparade den andra. Sen ångrade sig för att hon hade kunnat handla mycket mer mat för dom pengarna på typ Lidl. Det upprörde också alla petimätrar. "När JAG var fattig så skulle jag aldrig komma på tanken att handla burgare, sicken lyx, nä fy hon måste ju vända på slantarna....". Och så dom härliga kommentarerna om att "Handlar hon smink? För vissa tjejer prioriterar ju utseendet framför mat och så..." underförstått att om du är tjej och fattig så ve dig om du handlar något som inte är livsnödvändigt. Näe, är man fattig ska man bara vara fattig och absolut inget annat. Man får aldrig någonsin, ens för en sekund, tänka tanken att man skulle vilja handla något roligt, något gott eller något fint. För då är du inte fattig, nej du måste förnekas allt sådant som alla andra tycker sig ha rätt till. För när man är fattig får andra bestämma vad det är okej eller inte okej att lägga pengarna på. Någon upprördes till och med över att hon drack te! Te! Det var lyx och dyrt. Jag kan av erfarenhet meddela att Konsums svarta pås-te kostar nada och om du svänger på en sån påse tre gånger så har du te för ett bra tag framöver. Litet tips bara. (Att hon i sitt lyxte doppade ett knäckebröd utan pålägg, det verkade i alla fall få godkänt. Vem vet vilka känslor smör hade kunnar röra upp, det kanske är att likställa med att äta något så frivolt som bakelser och bubbel, vad vet jag.)
Och jag blir så sjukt förbannad, både på dom nyliberala "Hon får skylla sig själv"-ivrarna och på klagokören som anförs av ett gnälligt "JAG hade det mycket värre men klarade mig ändå", att jag blir matt. Fullkomligt matt. Av idiotin. Av empatilösheten. Om jag förstår dom rätt så får man alltså aldrig klaga för att någon annan kan, möjligtvis, någon gång, någon stans ha haft det lite, lite värre. Så har någon varit fattigare än Frida så är hon med andra ord inte fattig utan bara bortskämd och gnällig. Att människor är olika och har olika förutsättningar, nä men den lilla detaljen kan vi ju glömma. Och det här med olika förutsättningar leder ju osökt in på den härliga och numera allerstädes närvarande retoriken som gör gällande att om du någon gång i livet har tagit ett mindre bra beslut, som i Fridas fall att hoppa av skolan och inte gå klart gymnasiet, ja då har du också förverkat rätten till alla former av sympati, för all framtid. För då är det DITT EGET FEL att du inte är jätterik och lyckad och framgångsrik. Då får du SKYLLA DIG SJÄLV. För ALLA kan bli jätterika och lyckade eftersom alla har EXAKT SAMMA FÖRUTSÄTTNIGAR i livet så kom baske mig inte här och gnäll utan ta dig i kragen. Jomen. Så är det. Det vet jag bestämt.
Vad hände med att försöka sätt sig in i någon annans situation? Vad hände med medmänskligheten? Hur svårt kan det vara att visa lite sympati, och inse att hon har det asjobbigt, utan att på en gång framhäva att "Jag minsann har det värre"? Varför är människor så ogina? Varför är det så svårt att vara lite....ja lite snäll?
Jag förstår Frida så sjukt väl. Och tycker så sjukt synd om henne. Inte för att det hjälper. Jag tycker inte att hon ska skylla sig själv. Jag tycker inte att det är hennes fel. Jag lever på så lite pengar att jag inte vill säga det, men har det ändå oändligt mycket bättre än vad hon har det. Jag vet precis hur det är att köpa något, det kan vara hur litet som helst, som ändå känns onödigt och ångra sig och bah "Men åh för det hade jag kunnat köpa en burk tomater då hade jag haft soppa till nästa vecka". Jag vet hur det är att aldrig kunna göra något. Att inte kunna dricka kaffe ute utan att det innebär ett rejält hål i budgeten. Det suger på så många plan att inte ha pengar. Och som sagt, då har jag det ändå så enormt mycket bättre än många, trots att jag lever under existensminimun.
Men det här med pengar, eller avsaknaden av dom, det handlar ju inte bara om att kunna köpa saker. Det handlar ju om att vara människa. Ibland kan jag överväldigas av en enorm vilja att få känna mig normal, att få känna mig som alla andra människor. Kan överväldigas av en lust att köpa något, vad som helst, som inte är havregryn eller mjölk. Kan överväldigas av känslan av hur fantastisk det skulle kännas att gå på stan som en lyckad människa och kunna köpa en bukett blommor utan eftertanke, utan att behöva räkna efter hur mycket jag har kvar och hur mycket det kostar och "då har jag inte råd med mjölk imorgon". För det är ju så, i det här väldigt konstiga konsumtionssamhället vi är en del av så mäts ju mänskligheten och lyckadheten i köpkraft. Det är genom ditt konsumerande du blir en deltagande människa. Kanske är det genom det som du faktiskt alls blir en människa.
I samband med kravallerna i London härom året skrev Zygmunt Baumann en väldigt bra krönika, publicerad i DN om jag inte minns fel, i vilken han analyserade upploppen, visserligen i termer av utanförskap men ett utanförskap som baserades just på avsaknad av köpkraft. Människorna som plundrade butiker och stal varor var sådana som i vanliga fall inte hade ekonomisk möjlighet att ta del av konsumtionssamhället, men som nu såg sin chans att tillskanska sig allt det dom annars inte hade råd med. Han skriver: "We are all consumers now, consumers first and foremost, consumers by right and by duty. [...] For defective consumers, those contemporary have-nots, non-shopping is the jarring and festering stigma of a life un-fulfilled – and of own nonentity and good-for-nothingness. Not just the absence of pleasure: absence of human dignity. Of life meaning. Ultimately, of humanity and any other ground for self-respect and respect of the others around."
Inte undra på då att somliga verkar sakna all förståelse för någon som inte kan delta i konsumerandet, verkar förfäras och uppröras inför någon som saknar den köpkraft som behövs för att vara en del av samhället. Hon är ju faktiskt inte en del av mänskligheten och socialiteten. Hon är ju inte en av oss.
Och jag blir så sjukt förbannad, både på dom nyliberala "Hon får skylla sig själv"-ivrarna och på klagokören som anförs av ett gnälligt "JAG hade det mycket värre men klarade mig ändå", att jag blir matt. Fullkomligt matt. Av idiotin. Av empatilösheten. Om jag förstår dom rätt så får man alltså aldrig klaga för att någon annan kan, möjligtvis, någon gång, någon stans ha haft det lite, lite värre. Så har någon varit fattigare än Frida så är hon med andra ord inte fattig utan bara bortskämd och gnällig. Att människor är olika och har olika förutsättningar, nä men den lilla detaljen kan vi ju glömma. Och det här med olika förutsättningar leder ju osökt in på den härliga och numera allerstädes närvarande retoriken som gör gällande att om du någon gång i livet har tagit ett mindre bra beslut, som i Fridas fall att hoppa av skolan och inte gå klart gymnasiet, ja då har du också förverkat rätten till alla former av sympati, för all framtid. För då är det DITT EGET FEL att du inte är jätterik och lyckad och framgångsrik. Då får du SKYLLA DIG SJÄLV. För ALLA kan bli jätterika och lyckade eftersom alla har EXAKT SAMMA FÖRUTSÄTTNIGAR i livet så kom baske mig inte här och gnäll utan ta dig i kragen. Jomen. Så är det. Det vet jag bestämt.
Vad hände med att försöka sätt sig in i någon annans situation? Vad hände med medmänskligheten? Hur svårt kan det vara att visa lite sympati, och inse att hon har det asjobbigt, utan att på en gång framhäva att "Jag minsann har det värre"? Varför är människor så ogina? Varför är det så svårt att vara lite....ja lite snäll?
Jag förstår Frida så sjukt väl. Och tycker så sjukt synd om henne. Inte för att det hjälper. Jag tycker inte att hon ska skylla sig själv. Jag tycker inte att det är hennes fel. Jag lever på så lite pengar att jag inte vill säga det, men har det ändå oändligt mycket bättre än vad hon har det. Jag vet precis hur det är att köpa något, det kan vara hur litet som helst, som ändå känns onödigt och ångra sig och bah "Men åh för det hade jag kunnat köpa en burk tomater då hade jag haft soppa till nästa vecka". Jag vet hur det är att aldrig kunna göra något. Att inte kunna dricka kaffe ute utan att det innebär ett rejält hål i budgeten. Det suger på så många plan att inte ha pengar. Och som sagt, då har jag det ändå så enormt mycket bättre än många, trots att jag lever under existensminimun.
Men det här med pengar, eller avsaknaden av dom, det handlar ju inte bara om att kunna köpa saker. Det handlar ju om att vara människa. Ibland kan jag överväldigas av en enorm vilja att få känna mig normal, att få känna mig som alla andra människor. Kan överväldigas av en lust att köpa något, vad som helst, som inte är havregryn eller mjölk. Kan överväldigas av känslan av hur fantastisk det skulle kännas att gå på stan som en lyckad människa och kunna köpa en bukett blommor utan eftertanke, utan att behöva räkna efter hur mycket jag har kvar och hur mycket det kostar och "då har jag inte råd med mjölk imorgon". För det är ju så, i det här väldigt konstiga konsumtionssamhället vi är en del av så mäts ju mänskligheten och lyckadheten i köpkraft. Det är genom ditt konsumerande du blir en deltagande människa. Kanske är det genom det som du faktiskt alls blir en människa.
I samband med kravallerna i London härom året skrev Zygmunt Baumann en väldigt bra krönika, publicerad i DN om jag inte minns fel, i vilken han analyserade upploppen, visserligen i termer av utanförskap men ett utanförskap som baserades just på avsaknad av köpkraft. Människorna som plundrade butiker och stal varor var sådana som i vanliga fall inte hade ekonomisk möjlighet att ta del av konsumtionssamhället, men som nu såg sin chans att tillskanska sig allt det dom annars inte hade råd med. Han skriver: "We are all consumers now, consumers first and foremost, consumers by right and by duty. [...] For defective consumers, those contemporary have-nots, non-shopping is the jarring and festering stigma of a life un-fulfilled – and of own nonentity and good-for-nothingness. Not just the absence of pleasure: absence of human dignity. Of life meaning. Ultimately, of humanity and any other ground for self-respect and respect of the others around."
Inte undra på då att somliga verkar sakna all förståelse för någon som inte kan delta i konsumerandet, verkar förfäras och uppröras inför någon som saknar den köpkraft som behövs för att vara en del av samhället. Hon är ju faktiskt inte en del av mänskligheten och socialiteten. Hon är ju inte en av oss.
söndag 6 maj 2012
Nr: 533
Status just nu: inte så jävla bra. Jag "uppdaterar" min sida på LU:s jobbsökningssajt = vill på allvar ta livet av mig. Alltså ni anar inte hur dålig jag är. Skulle ju med glans klara av alla dom jobben jag tänker söka men med mitt sugiga cv finns det ju inte en chans i helvete att dom gör annat än skrattar när dom få in min ansökan. Det hade i alla fall jag gjort.
Innan den här dagen blev hemsk och ångestframkallande så har väl helgen varit bra. Igår hade vi några kompisar över på middag och det var "lyckat" som man säger. Musse lagade väldigt god (vegansk) raviloli, vi åt chokladtårta (yet again!) och vi pratade inte om bolåneräntan utan om musik och film och kom fram till att The White Album på alla sätt är en märklig och inte särskilt bra skiva. Gravt överskattad och sjukt ojämn. Helt ärligt: Förstår sig någon på Why don't we do it in the road? Eller Everybody's got something to hide except for me and my monkey, för den delen? För att inte tala om Ob-la-di Ob-la-da? På ricko, HUR gick det till? Hur är det möjligt att ingen tog Paul åt sidan och bah "Du, är du verkligen nöjd med den låten? Känns det inte som att den är lite.......jönsig?". Jag hatar jönsiga låtar, har heller aldrig klarat av When I'm sixty-four, till exempel.
I bröllopspresent av syrran och hennes man fick vi en liten, dösnygg och urbra skivspelare. Det var trevligt. Mindre trevligt är det faktum att jag vid flytten förra sommaren sålde alla mina bra LP-skivor eftersom jag inte hade haft fram dom på tio år och ändå inte hade något att spela dom på. Man kan väl säga att jag ångrar mig bittert. Kommer aldrig att göra mig av med något, någonsin igen. Kvar finns nu möget, sådant skivhandlaren inte ville ha för att det citat "inte säljer" eller sånt som bara vad gammalt och repigt. Till den senare kategorin hör moderns gamla Beatles-skivor, som vi gick igenom igår. Till min stora sorg är Rubber Soul, min absoluta favorit, i princip olyssningsbar och bara hackar. Men alltså, ni anar inte hur mycket bra grejer jag sålde. Alla mina Led Zeppelin. CSNY i originalpressning. Nypressade The Byrds-plattor i limited edition-utgåva. Gah! Innerlig tur dock att han inte ville ha Tusk, så den har jag kvar i alla fall.
Innan den här dagen blev hemsk och ångestframkallande så har väl helgen varit bra. Igår hade vi några kompisar över på middag och det var "lyckat" som man säger. Musse lagade väldigt god (vegansk) raviloli, vi åt chokladtårta (yet again!) och vi pratade inte om bolåneräntan utan om musik och film och kom fram till att The White Album på alla sätt är en märklig och inte särskilt bra skiva. Gravt överskattad och sjukt ojämn. Helt ärligt: Förstår sig någon på Why don't we do it in the road? Eller Everybody's got something to hide except for me and my monkey, för den delen? För att inte tala om Ob-la-di Ob-la-da? På ricko, HUR gick det till? Hur är det möjligt att ingen tog Paul åt sidan och bah "Du, är du verkligen nöjd med den låten? Känns det inte som att den är lite.......jönsig?". Jag hatar jönsiga låtar, har heller aldrig klarat av When I'm sixty-four, till exempel.
I bröllopspresent av syrran och hennes man fick vi en liten, dösnygg och urbra skivspelare. Det var trevligt. Mindre trevligt är det faktum att jag vid flytten förra sommaren sålde alla mina bra LP-skivor eftersom jag inte hade haft fram dom på tio år och ändå inte hade något att spela dom på. Man kan väl säga att jag ångrar mig bittert. Kommer aldrig att göra mig av med något, någonsin igen. Kvar finns nu möget, sådant skivhandlaren inte ville ha för att det citat "inte säljer" eller sånt som bara vad gammalt och repigt. Till den senare kategorin hör moderns gamla Beatles-skivor, som vi gick igenom igår. Till min stora sorg är Rubber Soul, min absoluta favorit, i princip olyssningsbar och bara hackar. Men alltså, ni anar inte hur mycket bra grejer jag sålde. Alla mina Led Zeppelin. CSNY i originalpressning. Nypressade The Byrds-plattor i limited edition-utgåva. Gah! Innerlig tur dock att han inte ville ha Tusk, så den har jag kvar i alla fall.
lördag 5 maj 2012
Nr: 532
Igår, till min broccolisoppslunch, så lyssnade jag på Mona Masris radioreportage Ingen är vän med en fattig. Jag vill väldigt gärna säga något om det. Men just nu sitter jag på balkongen och dricker bobbel medan maken svär över pastadegen så jag känner att det får vänta till ett annat tillfälle. Imöra kanske. För ibland kan även förlorare som jag ha det oförskämt och helt oförtjänt bra, och då är det inte riktigt läge att rasa över mänsklighetens tillkortakommanden.
torsdag 3 maj 2012
Nr: 531
Igår sa syrran "Jaha så du äter inte ost nurå?". Jag ba "Jag vill faktiskt inte prata om det". Ahahaha sån jävla megafail.
Nr: 530
Gjorde en sån himla stilig move innan: växlade in våra sista ungerska florinter och gick sedan raka vägen från växlingskontoret till Bolaget och köpte en flaska Fresita. Har ni druckit det? Det är ungefär lika klassigt som att handla Xider, jag kände mig som en artonåring, men anyhoow, det kan bli sommarens hit. Chilenskt mousserande med jordgubbar. Som sagt, sjuuukt tacky men, som det heter, lättdrucket. Vi ska köpa en blender på Cervera och sen är det mixtajm hela sommaren lång tänker jag. Lite is, lite frusna jordgubbar, lite vodka och lite Fresita och sen bar whhrrrrr i blendern och we're good to go.
Nr: 529
I lördags var Musse romkom-sugen, så vi glodde på Friends with kids. Efteråt när jag frågade honom "Vad tyckte du? Var den bra?" så svarande han "Nej. Den var JÄTTEbra!". Samma sak igår när vi såg Our idiot brother, som jag gillar dömycket. Den tyckte han också om, han fnissade konstant. Jag älskar den, framför allt för underbara Emily Mortimer, åh vad jag älskar henne. Jag sa det hela ti'n, "Åh så bra hon är jag vill vara som henne visst är jag som henne Musse?". Och jag formligen älskar när hennes systrar frågar hur länge sedan det är hon och hennes hemska och otrogna douchebag til karl hade sex och hon tittar på barnet hon håller i famnen och bah "Well Echo is five months......plus nine...." alltså jag dör lite då för att hon är så bra. Kom också på att vad jag avgjort saknar i mitt liv, förutom en rund liten bäbis som heter Echo, är en lesbisk syster. Lillasyrran, hör du mig? Vi har nog med karlar i familjen nu, allt jag begär är en trevlig lesbosvägerska! Det nåste finnas massor med snygga kvinns i Fräckastan. Get on that!
tisdag 1 maj 2012
Nr: 528
Status idag: har sjuukt tråkigt och googlar Rose Byrne för jag är så ful att jag är i desperat behov av lite snygghet.
Hur går det med veganismen dårå? Sådär. Blev ledsen innan när min välling inte längre var särskilt god. Ni som äter sådant, är soja- eller rismjölk godare än havrediton? För ska vi vara ärliga så måste det ju erkännas att den inte är särskilt god. Men så är det ju det lilla kruxet med den där baskade miljön också, och risproduktionen är inte så spex vad gäller miljö- energi- och resursaspekten. Det här har jag precis lärt mig av och suckade djupt när jag läste det och bah "Jaha då köper jag inte ris längre. Heller." Sojabönsproduktionen är ju inte heller en höjdare (även om jag vill minnas att den brasilianska sönderbesprutade sojan inte används i svenska produkter förutom till djurfoder, men jag kan ha fel). Rent miljömässigt är säkert ekologisk svensk mjök det bästa alternativet. Gode tid hur ska man göra? Jag ska delta i en studie om resurs- och miljötänkande, det ska bli mycket intressant att höra vad hon som håller i den kommer att fråga om. Framför allt tackade jag ja eftersom det innehåller gratis fika. Sån är jag.
Men helt ärligt, det känns jävligt deppigt det här i alla fall. Veganismen. Sjukt trist. Det är som jag sa till Musse, vegan är för mig ingen positiv identitet, au contraire. Men jag tänker att a little goes a long way, det räcker att jag försöker undvika djurpordukter hemma, så får vi se hur det går. Jag bad Musse att INTE säga något till sin föräldrar, det skulle bli så oändligt jobbigt då. Det är illa nog som det är, och att han också har blivit vegetarian mottogs som något högst suspekt.
Och sen så tänker jag på presentkortet på ostbutiken som vi fick när vi gifte oss och bara dööööör lite! Ahhhhh!
Hur går det med veganismen dårå? Sådär. Blev ledsen innan när min välling inte längre var särskilt god. Ni som äter sådant, är soja- eller rismjölk godare än havrediton? För ska vi vara ärliga så måste det ju erkännas att den inte är särskilt god. Men så är det ju det lilla kruxet med den där baskade miljön också, och risproduktionen är inte så spex vad gäller miljö- energi- och resursaspekten. Det här har jag precis lärt mig av och suckade djupt när jag läste det och bah "Jaha då köper jag inte ris längre. Heller." Sojabönsproduktionen är ju inte heller en höjdare (även om jag vill minnas att den brasilianska sönderbesprutade sojan inte används i svenska produkter förutom till djurfoder, men jag kan ha fel). Rent miljömässigt är säkert ekologisk svensk mjök det bästa alternativet. Gode tid hur ska man göra? Jag ska delta i en studie om resurs- och miljötänkande, det ska bli mycket intressant att höra vad hon som håller i den kommer att fråga om. Framför allt tackade jag ja eftersom det innehåller gratis fika. Sån är jag.
Men helt ärligt, det känns jävligt deppigt det här i alla fall. Veganismen. Sjukt trist. Det är som jag sa till Musse, vegan är för mig ingen positiv identitet, au contraire. Men jag tänker att a little goes a long way, det räcker att jag försöker undvika djurpordukter hemma, så får vi se hur det går. Jag bad Musse att INTE säga något till sin föräldrar, det skulle bli så oändligt jobbigt då. Det är illa nog som det är, och att han också har blivit vegetarian mottogs som något högst suspekt.
Och sen så tänker jag på presentkortet på ostbutiken som vi fick när vi gifte oss och bara dööööör lite! Ahhhhh!
måndag 30 april 2012
Nr: 527
Jaha intresseklubben, plocka fram penna och papir för nu är det dags att anteckna: idag har jag köpt mitt livs första paket havremjölk. Idag verkar vara dagen. Jomen, det trodde ni inte. Livsomvälvande händelser är det vi jobbar med här. Jag när ett med all säkerhet ytterst fåfängt hopp om att bli litta smal nu, när allt det götta försvinner: ingen ost, inget smör, ingen glass. Oy ve. Hur ska det här sluta?
Nr: 526
Jaha govänner, och hur inleder vi måndagen och Valborg tro? Jo, med den härliga tanken att om tre månader är Musse och jag hemlösa. Känns stabilt. Igår tänkte jag att "Jag har blivit en sådan jag aldrig ville bli, en utan såväl resurser som möjligheter". Upplyftande.
fredag 27 april 2012
Nr: 525
Och just det, jag skulle ju börja twittra var tanken. Men hur i hela friden gör man? Är helt rudis. Behöver hjälp.
Mvh / En sociala medier-retard (som hatar begreppet "sociala medier" btw)
Mvh / En sociala medier-retard (som hatar begreppet "sociala medier" btw)
Nr: 524
Eftersom jag inte vill göra mina fans besvikna och eftersom jag vet att ni törstar efter lite inside info så tar jag mig tid, i mitt hektiska schema och busy liv, för att uppdatera er på allt spännande jag är med om. Bara för er skull. Vad kan jag säga, sån är jag helt enkelt. A giver, om inget annat. Så, vad händer chez Masses, på en fredag? Ja det gamla vanliga, sus och dus och partaj och klackarna i taket. Det ska utläsas som att Musse youtubar slaviska folksånger och jag dattar och kollar på New Girl och läser New York Review of Books (första numret kom i dag haha!) och dricker zlijonte koppen te. Innan åt vi chokladtårta. Nu är jag mätt. Och frågade Musse, "Men, varför har vi inga nachos?". Gud jag är tjock i själen. Masse är förresten en (ett?) portmanteu myntad av min lillasyster, en kombo av Mary och Musse, som ni förstår. Den nivån. Har jag förresten sagt att vi ska ha Mary och Musse i våra ringar, den dan vi får tummarna loss och går till juveleraren? Alltså sjuuuuk töntvarning, tro mig I knows, men så får det bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)