onsdag 18 augusti 2010

Tjo vad det går

Och det går så fruktansvärt dåligt att det finns inte, nu bara skrattar jag åt eländet. Efter att ha väntat halva dagen på toalettmannen och hans anhang konstaterar dom väl på plats att "Nejnej det är inte toaletten det är röret som läcker, det kan inte vi laga du får ringa en rörmokare". Ameh tjena! Så nu har jag ringt rörmokaren som skulle "Höra med killarna vem som kan ta det" och återkomma. Med all säkerhet kommer jag att få tillbringa minst en dag till med att vänta på hantverkare. Så jävla gött att det finns inte. Och eftersom jag har varit tvungen att vara hemma hela dagen har jag inte kunnat åka till tippen och nu regnar det så tja, jag får stå ut med ännu en dag med allsköns bråte i hemmet. Och gode tid vad jag hatar att ha det stökigt, om ni bara visste. Håhåjaja. Epic, epic fail på hela den här veckan tror jag bestämt.

tisdag 17 augusti 2010

Don't even go there

Och vi ska inte ens tala om min uppsats och livet och allt annat som går käpprätt åt helvete. Fast det är ju gamla nyheter vid det här laget ocg jag har liksom vant mig. Som professor Higgins, bara det att vad jag har vant mig vid är inte Elizas närvaro utan evig misär och misslyckanden. Oh the joy.

Forget your troubles, come on get happy

Ja var ska man börja? Jag vet inte. Allt är bara så värdo. Jag vill gråta typ varje dag, mest för att jag är med i den förbannade brf-styrelsen. Om ni visste hur jag hatar det. Om ni visste hur det enda som håller mig uppe är att jag skall gå ur till nästa årsmöte. Åh tillfredsställelsen vid tanken på det är inte att leka med. Ett litet axplock på vad jag har gjort den här och förra veckan, allt i egenskap av sekreterare (eller som vi också kallar det numera; "praktidiot"): jag har mejlat en ziljon mejl, mejl som typ ingen svarar på och ännu färre läser, kan jag tro (om ni bara visste hur desillusionerande det är att skicka mejl som ingen svarar på) jag har ringt ett antal samtal till diverse hantverkare, jag har rantat runt i huset en hel dag med ett koppel hantverkare, jag har visat runt en besiktningsman, jag har visat runt en asbestsanerare och ja, listan fortsätter. Har tagit emot nycklar, släppt in folk, släppt ut folk, you friggin name it. Och som allas jävla go to-girl hade jag igår nöjet att få min toalettstol bortmonterad för att några klåpare skulle filma avloppet. Jag säger klåpare eftersom de givetvis inte lyckade sätta tillbaka toaletten ordentligt, hemska tanke, nejnej, nu läcker den. Har fått ringa igen. Döööööör så jävla mycket på det här alltså, jag kommer att vara ett vrak innan hösten är över och rör-renoveringen har kommit halvvägs. Igår fick jag frispel på allt och på hur jag hatar mitt badrum med den nu läckande toaletten och på att jag inte klarar mer och jag rymde till Musse och bah "Rädda mig". Sen gick vi och köpte strumpor och potatis till honom. Det säger ganska mycket att ett besök på Hemköp gjorde mig på bättre humör, men så var det. Så illa är det.

Utöver allt det här så håller jag på och röjer i förråd och gömmor. Det är i och för sig fab när man väl är klar och har släng en massa skräp, det bästa jag vet är att slänga saker, men när man har skit och mög och lådor i halva hemmet och dessutom måste harva fram och tillbaka till vinden fyra trappor upp så är det sådär sköj. Jag hoppas att nu förstår att jag, tro det eller ej, har haft bättre veckor. Livet, vad gör du med mig?

måndag 16 augusti 2010

Alltså guuuuuu vad jag hatar allt

Ville bara säga det. Livet alltså. Så jobbigt ibland.

torsdag 12 augusti 2010

The moment I wake up, every night, every day, I know that it's you I need, to take my blues away

Ibland blir jag rädd för hur mycket jag tycker om Musse. Om det inte framgår vill jag bara förtydliga det. Jag får ont i magen av att tänka på att han skulle lämna mig. Jag får inte ont i magen för att jag skulle bli ensam för resten av livet utan för att jag skulle vara utan honom resten av livet. Och det går ju inte. Det finns ju ingen annan som jag skulle vilja vara med. Han är inte så spännande och jag är inte så spännande och vi är inte så spännande ihop och ibland tänker jag att "Guuud är det något fel på oss som aldrig bråkar och skriker på varandra?" som inte är sådär passionerade som man visst ska vara ni vet? Eller är det okej att bara tycka väldigt mycket om varandra, utan att bråka och skrika? Jag har aldrig riktigt hajjat varför det skulle vara bevis på kärlek. Kärlek för mig är att vara snälla och omtänksamma mot varandra. Och jag pratade med en kompis om livet och kärleken och hon berättade om sin nya kille och alltid när någon annan klagar på sin äkta hälft så tänker jag att "Gode tid vad jag har det bra" för det finns liksom inget riktigt att klaga på hos gamle Mussebubben. Jo han har ganska tråkiga kläder. Han är dålig på att planera saker. Han är inte världens mest initiativrika och ingen riktig "doer". Han är precis som jag ganska feg och rädd för livet. Men han är den smartaste jag känner, trots att jag brukar slå honom i TP. Han är jätterolig. Han är snäll och säger alltid att jag är fin och bra. Jag älskar att han säger saker som "Åh vilket fint träd" och att han tycker om blommor och kan massa saker om fjärilar och grodor och grejjer. Att han ser och uppskattar sådant. Att han på midsommarafton plockar fram den stora floran för att se hur det nu var olvon såg ut. Att han nördar in sig på antika mattor och radiomottagare. Jag blir varm i hjärtat av att veta att han står och spanar efter mig i sitt sovrumsfönster på fjärde våningen när han vet att jag är på ingång, fast jag alltid glömmer att titta upp. Och som om inte det vore nog så har han världens finaste handleder. Och fina handleder är det bästa jag vet.

onsdag 11 augusti 2010

Musse och Mary odlar

Vi ska i alla fall skaffa odlingslott, i brist på annat. Man får välja tre områden och ställa sig på kö och sen får man besked om att "Nu kan ni kika på en lott" och så får man säga ja eller nej tack. Vi ska köa båda två, på vars tre olika områden, för att maximera chanserna. Jag har ingen aning om hur poppis det är, men jag hoppas att vi får en till nästa vår i alla fall. De är på cirka hundra kvadrat, så jag ser för mig hur vi ska odla massvis med grejjer. Jag vill ha potatis och lök och rödbetor och palsternacka och grönkål och rotselleri och libbsticka och timjan och dill och jag är lite sugen på jordärtskockor eller något annat spexigt. Och såklart blommor också, luktärtor och dahlior och indiankrasse och ringblommor och åhh jag längtar. Tänk vicken löx att ta bussen till sin odlingslott, med fröer och vattenkanna och gummistövlar och sen sitta där och äta lunch och titta på hur allt växer. Jag har redan utlovat skördefest så jag håller tummarna för att vi inte visar oss vara helt inkompetenta i trädgårdslandet. Men Musses dyra fader och min ömma moder är båda bevandrade i odlandets konst så jag tror nog att det ska lösa sig. Och som vanligt tänker jag att "Amen så jäkla svårt kan det ju inte vara". Berömda sista ord, indeed.

We don't need no piece of paper from the City Hall, keeping us tied and true

Och alltså det är inte det att jag måstemåste gifta mig, herregud spelar roll (eller ja det gör det ju rent juridiskt och jag är ju en oromantisk pragmatiker) det är bara det att jag vill GÖRA något. Jag blir sådär tolvåringstjurig bah "Alla andra gör det jag vill ocksåååååå". Men det ÄR ju så, alla andra flyttar ihop och gifter sig och skaffar ungar och jag döööör men jag tänker på döttrarna jag inte har VARJE dag och det känns lite sådär och som jag säger till Musse "Jag är inte ung längre vettu". Men så är det. Dessutom, jag vill gifta mig och skaffa barn för att jag blir lite matt på hur jobbiga folk är och hur heteronormativa och konventionellt aptråkiga de flesta är och jag vet ju att jag skulle göra det så mycket bättre. Inte ett av mina mest sympatiska drag, men så är det.

tisdag 10 augusti 2010

Walk me out in the morning dew

Brödet var mögligt, så jag fick bara en halv smörgås till frulle. Det gör inte så mycket. Varken att jag fick en halv smörgås eller att den var möglig. Tänkte på mormor och hennes "Ni är så sjåpiga" när jag bestämde mig för att äta delen utan mögel, jag tror att hon hade blivit stolt över mig. Och det gör inte om jag blir sjuk och dör för det finns ändå ingen som vill gifta sig med mig. Är fortfarande ledsen. Funderar på att sätta mig på ett tåg till typ Kristianstad och bara sitta och läsa och göra nada. Hela dagen. Det är en plan, minsann.

måndag 9 augusti 2010

I hate you so much right now

Jag tycker dock att jag hanterar besvikelsen över pucko-pojkvännens idioti på ett moget och värdigt sätt: efter att ha lagt upp en bild från filmen Miffo på hans Facebook-vägg samt ha lagt upp videon till Kelis Caught out there (I hate you so much right now) på min vägg så har jag totalt ignorerat honom. Och tänker göra så ett bra tag till.

Mary är här, och hon har en vääääldigt dålig dag

Musse är så jäkla skarp alltså, vicken stjärna till pojkvän jag har skaffat mig. Vi mejlar typ hundra gånger om dagen och jag beklagade mig över alltings jävlighet och hur trött jag är på allt och hur jag känner mig som den fula feta ogifta äldsta systern utan liv som alltid får ställa upp och Musses svar blev "Säg om jag kan göra något för dig (obs frieri ingår inte)". Så jävla oskarp att det finns inte - han tror alltså att jag blir på bättre humör av att höra att min pojkvän absolut under inga som helst omständigheter vill gifta sig med mig - kan man bli dummare? Nu är jag arg, på dåligt humör OCH ledsen, amen tack för den. Miffo.

lördag 24 juli 2010

Har en långsam självmorgon med sova länge utan väckning, läsa tidningen i lugn och ro och äta bananchoklad-shake till frukost. Allt går väldigt långsamt, men nu ska jag städa köket och frosta av frysen. Väldigt hög tråk-varning på det alltså. Har trettio böcker att läsa och sjuttio sidor uppsats att skriva men jag orkar inte tänka på det idag, det enda jag vill göra idag är att ligga i en park och nöjesläsa, bara läsaläsaläsa. Gud vad jag älskar det. Skönlitteratur, the love of my life.

torsdag 22 juli 2010

I'm to sexy for my...?

Jag öppnade just dörren med orden "Nu skäms jag för att jag är så oanständigt". Har på mig en i och för sig jättefin ceriserosa sarong som jag fått av Lillan, men det är tunn och lätt genomskinlig och lämnar inte så mycket till fantasin. Jag hann i alla fall slänga av mig mina strumpor, som av en händelse är precis i samma färg. Så himla sexig är jag, om någon undrade.

Ännu ett inlägg som kommer att gå till historien, tror jag minsann

Om vi talar tvärtomspråket så har jag haft en fabulös dag. Om vi talar på ricko så har den varit hemsk, en av de värsta på länge. Vid halv sex på kvällen åt jag för första gången och innan dess ville jag gråta typ fem gånger samt hade fått tolv svett-attacker och tre panikanfall. Gode tid. Låt mig ta det från början:

Igår hade vi grillmiddag med brf:en på gården, och givetvis blev undertecknad en av de utvalda att åka och handla och fixa. Det tog oss FYRA timmar att handla och under den tiden hann ordföranden dra med mig att titta på vaxdukar på ÖB samt få mig att ranta Jägerso runt efter en kundvagn medan hon stod vid ett stånd där de sålde hudvårdsprodukter från Döda havet. Gött mos! Men i alla fall, kvällen var trevlig och folk drack vin och öl så det stod härliga till och vid elva öppnade en granne fönstret och bah "Har ni fest eller?" och sen kom han ut med sin öl och gjorde oss sällskap. Men det blev sent. (Obsobs jag blev inte full om ni trodde det, jag drack max två glas vin.) Och jag var uppe dötidigt för att tvätta. Och sen, sen hade jag lovat min bästa granne att hjälpa henne flytta och det var här det blev riktig jobbigt. Dötrött och hungrig och less bar vi ned grejjer som skulle till tippen, från tredje våningen utan hiss. Grannen fick låna syrrans bil och ja vad ska jag säga, hon visade sig vara en less than excellent bilförare. Det gick helt enkelt mindre bra för henne när hon skulle ratta en snart veteranklassad gammal manuell Volvo. Det skorrade och raspade och vi kom inte ens runt kvarteret förrän en härlig doft av något något bränt slog emot oss. Detta mitt på Amiralsgatan i tät trafik. Your's truly fick lätt panik, och med lätt menar jag panik mas grande. Sen, sen svängde vi upp på trottoaren för att snabbt springa in i porten för att hämta allt mög och vad händer då? Jo en stor polispiket kör upp bredvid oss och ger alla på busshållplatsen något att spana på. "Här får ni inte stå, det får ta en minut annars måste ni köra". Gode tid. Vi körde. Så vi fick parkera långt bort från huset och kånka allt mög lite mer och vi tvingade en annan granne att hjälpa oss med att bära de tunga sakerna och sen körde syrran bilen så allt ordnade sig och grannen var väldigt tacksam men ändå, jag är matt, mina vänner.

Efter det åt jag ris och sen tog jag med mig Musse och köpte en dikatfon och imorn har jag en första intervju till min uppsats. Nu äter jag sockerkaka och skall förbereda alla mina möcket viktiga frågor till imörn. Inser att den stora nackdelen med diktafon (till mina tidigare intervjuer har jag kört med den gamla klassikern penna och papper och det funkar sådär) är att jag kommer att tvingas höra på min hemska röst och sen kommer jag att vilja ta livet av mig alternativt skära ut tungan. But still, det ska nog gå bra tror jag. Jag döpte diktafonen till Diane, by the way. Vi kommer att bli bästa buddies det är jag helt hundra på. Men jag läste instruktionsboken och under säkerhetsföreskrifter så står det att man inte skall använda "the unit" när man kör "cykel, motorcykel eller gokart". Jobbigt.

tisdag 20 juli 2010

Skånska ord

Min dialekt har förändrats, jag har av någon anledning lagt mig till med mycket mer skånsk betoning än vad jag har haft tidigare. Och det är konstigt, det är liksom inte så att jag har börjat umgås med någon urskåning precis. Jag gillar ju finskånskan, jag tycker att det är fint när man hör att någon är från den vackra södern, men bonnaskånskan är ju direkt vedervärdig. Jag har aldrig haft så värst mycket dialekt, och även om jag själv tycker att det ska till en döv för att missa varifrån jag kommer så har folk gissat på allt från Halmstad till Småland. Och ute på krogen har jag ibland, när jag besvarat frågan om varifrån jag kommer, av sådana som anser sig vara äktskåningar fått den upplyftande kommentaren "Amen vafan, varför pratar du inte skånska då, skäms du?". Jag bah "Ehh vad ska jag göra? Jag pratar såhär.". Antagligen beror det på att modern, så född och uppvuxen i Skåne hon är, förbjöds att tala skånska när hon växte upp. Mormor och morfar kommer från Göteborg respektive Växjö men flyttade först till Malmö som nygifta, och sedan till Lund. Men mormor avskydde skånska och mamma fick icke prata så. (Det var överlag en hel del med Skåne som inte fann nåd hos mormor, så fort det var något som inte var bra så var det "typiskt skånskt". Och att baka vörtbröd finns det uppenbarligen ingen i Skåne som kan, har jag fått höra.) Mamma hatar också skånska, men missar att hon själv givetvis, efter sextio år, har vissa skånska inslag. Konstigt vore det väl annars? När vi var i Älvdalen försökte hon sig på en fuling och frågade kusin Olle bah "Tycker du att flickorna pratar skånska?". Ehh ja? Det vore väl orimligt om någon i DALARNA för tusan bövlar inte hör att vi kommer från Skåne. Jag dog. Anyyhoodles, jag märker i alla fall själv att jag mer och mer använder den tunga skånska betoningen, och överlag uttalar ord annorlunda. Ni vet hur det är, man börjar med något på kul, för att det låter lite dumt eller roligt, och sen utan att man vet hur det har gått till så säger man det utan ironi, på allvar. Musse hävdar till exempel med bestämdhet att jag vid ett tillfälle på fullaste allvar uttalade strödadlar a la Björn Ranelid. Och då känner jag, då har det gått lite för långt.
Jag har tillbringat hela morgonen och förmiddagen i köket, inför en grilldejt i Skanör. Resultatet är en potatissallad, en persikokaka och ett bondbröd. Inget blev särdeles bra, känns det som. Jag är en högst medioker hemmakock, jag tycker väl att det är roligare än vad det blir bra. Och det är väl okej om det bara är jag som ska käka, men när det ska bjudas på, åh skammen att komma med torrt bröd och smaklös potatissallad, jag döör på det. Hatar när det jag gör inte blir bra, jag när en lite osmaklig strävan efter att saker skall vara perfekta. Vilket man kan tycka är ganska imbecillt med tanke på att det sista något i mitt liv är är perfekt, men jag gissar att det är därför jag försöker. Ska jag omaka mig och baka bröd och tvinga andra att äta det ska det väl baske mig vara bra och inte halvdant. Pinsamt, vill inte vara sån som alltid envisas med att dyka upp med kakor och grejjer och folk bah "Inte nu igen, urk". Tänk om det är så? Åh hemska tanke. Nästan värre är all disk och allt stök. Måste dammsuga IGEN. Grät nästan lite innan när jag stod där med kaos mas grande, mjöl över hela golvet och mig, fänkålsfrön überalles, tusen degkletiga bunkar och en ziljon slevar. Jag förstår inte, trots min köksvana ser det alltid ut som om en efterbliven tolvåring har härjat när jag har varit framme i köket. Gode tid.