torsdag 21 oktober 2010

Musse mejlar från kontoret

Vi pratar inte så mycket i telefon men den dan när vi inte mejlar typ tjugo gånger finns ju inte. Tidigare ikväll kom det här:

Hej sötnos!
Jag är på jobbet igen, har ont i axlarna.
Ville bara säga hej.

puss


"Ville bara säga hej...", jag blir helt rörd.

Läste förresten följande på en blogg för ett tag sedan och bah "Oh noes, ehh vad ska vi göra nurå?".

Jag inser att jag inte gillar bloggar som bara handlar om män. Eller, för all del, relationer. Inlägg efter inlägg om den här jävla relationen, eller icke-relationerna med män. Gärna med töntiga kodnamn för männen (visst, visst, skulle kunna vara kvinnorna också). Liksom gör något med ditt liv.

Kände ju lite igen mig, om man säger. Töntigt smeknamn? Check! Inlägg efter inlägg? Check! Så efter det har jag försökt rensa bort Musse-inläggen. Men han är så rolig, om ni bara visste. Jag skulle kunna ha en Musse-blogg och bara skriva om honom. Ni hade älskat det, jag vet det. Härom dagen meddelade han stolt att han hade lärt sig något nytt, nämligen konceptet (och termen) "yttermittfältare". Ameh gulle.

tisdag 19 oktober 2010

Direkt från verkligheten

Detta skedde alldeles nyss:

Jag letar febrilt efter min boktips-bok, den svarta bok där jag skriver upp allt jag vill och bör läsa och allt som jag läser om i tidningar och på nätet som låter spännande. Men jag kan alltså inte hitta den, jag har glömt bort var jag lade boken i vilken jag skriver saker att komma ihåg. Guuud vad det går utför.

Inte blev det bättre när jag hittade den bredvid dattan och därmed också bredvid mig. Jag är så körd.

måndag 18 oktober 2010

Dagens bästa

"Anneli vaknar upp och upptäcker att Liket har ringt Joel 37 gånger." Alltså döör på det. Älskar. Väntar med spänning på kvällens avsnitt.

söndag 17 oktober 2010

Denna helg ett liv

Alltså helgen har varit sådär. Musse har varit småkrasslig och tråkig och gårdagens tänkta promenad på stan/vernissage- och gallerirunda blev ganska kort när han efter ett stopp var som en liten ynklig mops och bah "Jag vill gå heeeem". Sen sov han på sängen i några timmar och jag, som tack och lov i fredags var förutseende nog att svänga om bibblan och låna två böcker, läste Erlend Loes Volvo latsvagnar. Så sjukt dålig och intetsägande, jag blev helt provocerad av den. Anyhoow, den rafflande lördagen fortsatte med att jag lagade ugnspotatis och att vi såg på vårt favoritprogram Draknästet. Sen bråkade Musse och Musses rumskompis Adam om huruvida Musse hade sett En riddares historia eller inte. Den nivån var det liksom.

På tal om böcker så har jag kommit fram till att jag dels måste ha en bok där jag skriver upp sådant jag vill läsa och dels måste ha en bok där jag skriver upp det jag faktiskt läser - för jag minns ju inget. På ricko, ett tag nu har jag tänkt på en bok jag kanske läste för ett halvår sen och jag har inget minne av vare sig vad författarinnan hette eller vad boken hette. Hur är det möjligt? Vad är det för fel på mig? Gah.

Slut på inlägget.

fredag 15 oktober 2010

Intresseklubben antecknar I'm sure

Jag äter choklad och "skriver" på den ena uppsatsen. Givetvis den minst viktiga. Oh well. Hantverkarna håller på någonstans nära i huset, jag hör hur de borrar och har sig och jag hoppashoppas att de inte ringer på min dörr idag. Orka. Får även bita mig i tungan för att inte håna folk på Facebook, gud detta livsstilsposerande som så många håller på med, jag döör. Nu ska jag nog äta tomatsoppa. Ållright det vara allt. Later gators.

I wanna do bad things with you

Tittar någon på True Blood? Jag och Musse och två kompisar har haft maratontittningar nu ett tag, och det är så jäkla bra. Jag har missat de flesta av de senare årens hypade tv-serier, och det tog ett tag innan jag gillade TB, men nu är jag helt hooked. Biten, om man ska skoja till det litta. Ja se där är ett skämt som nog alla som har skrivit om vampyrer på senare år har dragit. Skoj, med andra ord. Anyhoooow, första säsongen är okej, andra är döbra och tredje har jag inte kommit så långt på ännu men den är mörkare och tuffare och känns lovande. Men, jag tycker att huvudkaraktärerna är dötrista. Bill är så tråkig att klockorna stannar och kanske är det bara jag men sexig och tuff är inte lika med underbett och väsande röst i min bok. Och taskig lugg! Gode tid luggen och den dåliga färgningen, så illa. Sookie känns menlös och Tara bara stör mig något enormt. Men resten, så jäla bra alltså.

Mina bästa karaktärer:
Lafayette - mimiken, rörelsemönstret, replikerna. Åhh så tuff, älskar. Musse är också förtjust och försökte sig på att slänga in "bitch" och "hooker" i var och varannan mening. Gick sådär. Tänk er en smal, svensk tönt med svintohår och kofta som ger sig på att prata ghetto och ni hajjar att det inte var en vacker syn. Han är lite för vit för att det ska funka, om man säger.

Jessica - min absoluta favorit, hon är helt fabfabfab. OMG på hennes ansiktsuttryck! Om inte hennes karriär går spikrakt uppåt nu så vet jag inte vad.

Eric - swoon på det alltså. Jag och min kompis Anna som också har tittat är helt sålda på Eric och Alexander Skarsgård och bildgooglar skamlöst med safe search off. Hon bah "Jaa han har ju flickvän läste jag....".

Hoyt - åhh söta, söta Hoyt. Vill ju bara att det ska gå bra för honom.

Jason - inga spoilers men hans eskapader i säsong två är helt fab och han är så dum att det är rörande.

All in all, titta!



Jessica. Med huggisarna ute.

Blodet droppar

Tänkte härom dagen att det absolut mesigaste jag vet är att vara rädd för blod och sprutor och nålar. Klarar du inte av att ta ett blodprov? Ameh kom igen. Jag har verkligen noll och ingen förståelse för det, det tar typ två sekunder, det gör inte särskilt ont och de gör det för att hjälpa dig. Men så när jag satte mig i stolen igår på provtagningen, efter att ha överlevt väntrummet fullt med obehagliga och sjuka människor* och syrran närmade sig med nålen så kände jag, om än för bara en sekund, att "Åh nej jag vill inte...". Gick min tvekan över på en gång? Ja. Tog jag det som en kvinna? Avgjort. But still, somliga straffar Gud med detsamma, som min ömma moder brukar säga.

*Särskilt förtjust blev jag i mannen som var före mig i kön till receptionen och som glatt viftade med sin vita plastkasse och bah "Jag har urinprov med mig" och som sen gjorde en ansats för att sätta in det bakom disken, till receptionisten. Hon bah "Nejnej, det där tar du med dig in till sköterskan....". Så himla kul på sjukan alltså.

onsdag 13 oktober 2010

Och den stora livsledan

Imorn har jag uppsatshandledning på den ena av de två uppsatser jag låtsas skriva (det går bra att skratta jag tar inte illa upp) och jag har verkligen nada. Ingenting. Och det värsta är att jag typ inte bryr mig eller ens försöker. Jaha liksom. De senaste veckorna, jag har gjort så sjukt lite att det finns inte. Och det är inte det att jag inte lider av att vara sysslolös och hatar att inte ha något vettigt att göra, för det gör jag, jag skulle kunna ge mycket för bara ett uselt brödjobb eller något, vad som helst att fylla dagarna med, men jag kan liksom inte för mitt liv förmå mig att göra något. Allt är meh, och jag tror ju ändå inte att jag kommer att lyckas med något eftersom jag är så jävla dålig på allt så vad är poängen med något då liksom? Vet inte vad jag ska göra åt mötet imorn, jag vill ju inte slösa med deras tid, och är inte heller döpigg på att skämma ut mig som idioten som aldrig gör något. Jag ÄR idioten som aldrig gör något eller kommer någonvart, men det behöver ju inte de veta. Typ. Varje dag tänker jag på livet, på allt jag vill ha och vill göra och skulle vilja vara. Och varje dag tänker jag på att jag inte har något av det jag vill ha eller gör något av det jag vill göra eller är i närheten av att vara den jag skulle vilja vara. Men inte ens det, inte ens tanken att "Om jag tar mig samman så kan jag kanske få i alla fall något av det jag vill ha" hjälper, inte ens det får mig att göra något eftersom allt ändå bara känns hopplöst och meningslöst, precis som vanligt. Gode moses.

tisdag 12 oktober 2010

Giv mig styrka

Vill man skaffa sig närkontakt med människors sämre sidor så rekommenderar jag att man engagerar sig i en bostadsrättsförening. Det är som att be om att få bekymmer och som sagt, det ger även en fin insikt i hur handikappade väldigt många är. Ibland undrar jag hur somliga ens har lyckats med att skaffa sig en lägenhet till att börja med. Helt enkelt, de är som barn. Det går inte att be folk att "Sätt upp en lapp med namn på källarförrådet", för då händer ingenting, så mycket har vi ju lärt oss vid det här laget. Nejnej, det vore ju jobbigt. Istället får de färdigskrivna lappar och häftstift och vi säger att "Snälla sätt upp det här". Inte ens det hjälper. (Däremot passar det att mejla och bah "Torktumlaren är paj jag hoppas att det åtgärdas så fort som möjligt", när vi har fyra andra projekt på gång samtidigt. Gaahhhh.)
Och nu när vi byter vattenstammarna så får folk lappar när hantverkarna måste in i deras lägenheter och på lapparna finns telefonnummer till sagda hantverkare som man kan ringa om man undrar något. Tror ni att folk ringer dom? Nejnej, istället ringer de mig och frågar "När kommer dom och vad ska de göra då?", alltså jag vet inte vad jag ska svara. Är du dum i huvudet? Varför tror du att jag vet det? Eller ännu bättre, mannen som ska renovera sitt badrum och ringer mig och frågar om det funkar om han flyttar golvbrunnen nu, innan de kommer till hans lägenhet, alltså gode tid hur i hela friden ska jag veta det? Ser jag ut som en VVS-installatör ellör? Dör lite. Hur kan man vara så tappad? Jag förstår det inte. Och tappar samtidigt tron på mänskligheten.

På tal om att bjuda på saker

Jag stod på Hemköp förra veckan och gjorde den vanliga tillbudsinhandligen och före mig var en liten gubbe som köpte frallor (sju frallor för en tia). Och det var omständligt och meckigt sådär som det ofta är för gamlingar, inget är liksom lätt, inte ens att lägga upp en påse frallor på kassabandet. Det suckades och ojades och guud så svårt det var. När jag sen hade betalt och skulle packa ned mina varor stod han fortfarande kvar, trots att allt han skulle göra var att ta sin påse med frallor och lägga ned i sin kasse. Men se det var ett projekt större, vill jag mena. Och trots att han hade en tygkasse med sig så envisades han med att vilja lägga ned frallorna i en medhavd liten plastpåse, en plastpåse han inte för sitt liv kunde få upp. Ni vet hur de fastnar ibland och är omöjliga att öppna? Så var det. Så jag sa något vänligt och erbjöd min hjälp, gamla är ju lite fumliga. Jag tog emot hans påse men tittade inte närmare på den utan försökte bara få isär sidorna men baske mig om det gick, jag fick ge upp jag också. När jag vänder mig för att gå ber han kassörskan om att få köpa en påse och samtidigt visar han upp sin påse för henne och beklagar sig över att den inte går att få upp. Allt väl så långt kan man tycka, men, på min väg ut ur affären hör jag bakom mig hennes ytterst förvånade röst när hon säger "Men... det här är ju inte en påse, det är en haklapp från McDonalds...".

Gode tid.

Dagens plan

Jag funderar på att gå all in på tantigheten och ta min Dramaten och knata iväg till Willys för jag känner att fyra kilo vetemjöl för tio spänn är ett för bra erbjudande att missa.

Det är så mycket i meningen ovan som är fel, på så många sätt, men vafan, jag får väl bjucka på det.

måndag 11 oktober 2010

"Glöm inte att du har klamydia!"

Har ni sett I Anneli? Om inte så gör't. Jag sitter bara och väntar på det nu, börjat snart. Guud vad jag känner igen mig i hennes osäkerhet och hopplöshet och vilja att vara så mycket och kampen med det eviga självföraktet, "Jag skulle inte bjuda mig på en fest..", den grejjen. Och så trånar hon efter värsta idioten som ju är helt miffo och så pinsam och inte alls häftig och ser inte alls rara men det skall väl erkännas ganska tappade Don. Åh mitt hjärta brister lite, jag tittar men får helt ont i magen samtidigt. Och Sissela Benn sen då, så himla snygg och tuff och bra. Jag har sett henne ett par gånger på stan och varje gång är hon råsnygg. Älskar.

En av många anledningar till att jag älskar Musse

Vi stod utanför Bukowskis igår och spanade på prylar och han hittade ett par enligt mig ganska hideösa fåtöljer i blommigt tyg som han gillade och bah "Åh jag tror att jag har kommit in i en Laura Ashley-period igen". Igen. Alltså gulle.

Lilla fågel blå

Idag flög en liten fågel in i köket, jag tror att det var en blåmes och den var så gullesöt men alldeles rädd och flaxig. Jag ÄLSKAR småfåglar, de är små och söta och tjocka och runda, bästa egenskaperna. Sen flög den ut igen.

Det går inget bra nu...

Alltså det är så mycket fel på mig, så många samtal jag borde ringa och saker jag borde ta tag i. Men hatar allt som heter kontakt med sjukvården, guud det är så jobbigt. Har googlat hej vilt och läst på sjukvårdsrådgivningens sida och sen mejlade jag min läkare och bah "Jag har nog det här får jag komma på provtagning?" och tänker att hon säkert ääälskar när patienter gör så. Eller också inte. Jag tänker att antingen är jag deprimerad eller så har jag fel på sköldkörteln. Kan ju klart vara både ock, fel i huvudet och fel i min klena kropp. Gött i sådana fall. Borde också ringa och boka tid för att kolla upp urinvägskänningar som vägrar ge med sig samt ringa och fråga någon vad man gör när man tror att man lider av det här. Helt ärligt, veckan före mens, det är som att dra ned en rullgardin och allt bara blir hemskt. Nej nej rättelse, värre än vanligt. Jag borde även lista mig på en ny vårdis som har KBT-psykologer, jag har hittat en sån idag, och sen ringa och bah "Hjäääälp mig....". Det är liksom inte okej att jämt känna att allt är värdelöst och hopplöst. Men jag känner bara att orka göra det också. Oh the joy. Vicket kap jag är. Tycker så synd om Musse och alla andra som måste vara i min närhet, maken till världsatråkig människa får man ju leta efter. Anyhoow, jag ska på provtagning i alla fall och eftersom doktor Pia verkar ha som enda mål i livet att avslöja galloperande blodbrist så måste jag nu tratta i mig Blutsaft för allt vad tygen håller så att hon inte prånglar på mig mera räliga järntabletter som jag får ont i magen av. Så, mina vänner, det är min status. Hur är det med er?