tisdag 28 februari 2012

Nr: 470

Som tröst för det misslyckade besöket hos passpolisen så bakar jag nu bröd. Till det skall senare inmundigas en cole slaw-variant på riven morot och palsternacka, avrunnen surkål, ärtor och majs i en senapsyoghurtdressing. Det bästa med att ha surkål i är att då får jag ha det ifred. Musse avskyr surkål, och klagar på min medeltidsdiet när jag äter det. Samma visa är det när jag gör min egen välling och envisas med att peppra, då suckar han också och muttrar om medeltiden. Bah! Attityden alltså. Ikväll blir det middag con la famiglia och jag tror bestämt att det vankas en chokladtårta. Med mockamousse. Modern provbakar inför bröllopsmottagingen och med tanke på att hon är en fena i köket lär den vara fantastisk.

På uppsatsfronten dårå? Jag försöker skriva en sammanfattning. Det och inledning kan vara det svåraste jag vet. Vill bara bli av med den, orkar inte bry mig. Och det är i och för sig en bra känsla, för när man känner så då vet man att man börjar bli färdig. Men ändå, gode moses vad jag är trött på att läsa mina egna ord.

Nr: 469

Och för dom av er som inte har koll på vad som händer den 28:e februari kan jag meddela att Mary har namnsdag idag. Det går bra att gratulera i kommentarerna, knock yourselves out.

Nr: 468

Jahaja, här dollar man upp sig med smink och grejjer så att passbilden i alla fall skall bli uthärdlig, är hos polisen klockan nio, ingen kö, allt går bra, tjejen i luckan är så trevlig så. Och sen. Sen:

Mary: Jag tror att mitt gamla pass har gått ut men jag hittar inte det, kan du kolla det?

Passkvinnan: Ja då, bara du har legitimation med dig.

Mary: Absolut! *rotar i plånboken och slänger fram id-kortet*

Passkvinnan: Har du någon som är giltig....?

Mary: ?????

Mitt jämrans id-kort gick ut i november, ska man ha koll på det? Arrghhh! Nu måste jag släpa med en "nära anhörig" och gå dit IGEN. Suck alltså. Men ändå, innerlig tur att jag inte kom till rådhuset utan giltig legitimation, det hade kunnat bli en väldigt snöplig bröllopsdag tänker jag.

måndag 27 februari 2012

Nr: 467

Jag vill bara berätta för er hur jag avslutar februari, innan späkningen: Igår: som sagt semlor och bubbel, rester av lördagens hemmapizza samt glass. Idag: frulledejt med familjens kvinns avec surdegsfrallor och choklad- och mandelcroissanter.

Igår läste Musse min uppsats. jag låg bredvid i sängen och frågade oroligt så fort han antecknade något "Antecknar du bra eller dåligt?". Fick ont i magen och tror nu att den är kalasdålig. Han sa att den var bra men det kändes dåligt.

Idag har jag experimenterat och lever farligt med en sidbena! Gah! Alltså mer spex än så är jag inte med mitt hår. Försöker desperat hitta något snyggt till bröllopet, varje gång jag tvättar det så gör jag något nytt med det och antecknar i huvudet hur det blir. Men alltså idag, sidbena. Det är stort för någon som har haft mittbensgardiner det senaste decenniet och lite till. Än så länge ser jag ut som Veronica Lake, men det lär ändras när det torkar till sig. Men såhär är det: Imorgon ska jag till polisen och fixa nytt pass. Jag kommer alltså de tio närmaste åren få dras med ett pass där jag har sidbena, något jag antagligen aldrig kommer att ha igen. Tills jag är fyrtiofem kommer jag, varje gång jag kollar på passet, att tänka "Jaha just det, det var den gången jag testade sidbena". (Alltså tanken svindlar lite. Fyrtiofem? Gah!) Kommer dock osökt att tänka på passkontrollanten på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris som glodde på mig, glodde på mitt pass och sen sa "Better now". Amen tack för den, är det verkligen okej att kommentera folks passbilder så? Näe. Innan dess hade dom skrikit på mig, en francais naturalement, och rotat igenom hela mitt handbagage, så att säga att den franska flygplatspersonalen gjorde success hos undertecknad vore onekligen att säga för mycket.

söndag 26 februari 2012

Nr: 466

Vi har bilden ovan som skrivbordsunderlägg på dattan. Behöver jag säga att jag blir lycklig varje gång jag ser den? Tänkte väl det.

I övrigt: Har ätit semla och druckit bubbel. På en söndag.

fredag 24 februari 2012

Nr: 465

Prinsessbäbisen heter Mary! Som jag! Tycker på ricko att Mary är det finaste namn som finns. Men Estelle? Gah! Inte så grannt. Aja, det är i alla fall inte Tindra eller Engla, alltid något att vara tacksam över. Small mercies, und so weiter.

Nr: 464



Igår började vi titta på Game of Thrones. Det var ganska dåligt men vi kom fram till att det innehöll nog med tits and ass för att vi skulle fortsätta kolla. Hoppas dock att det inte är riktigt lika mycket snusk som i Rome, det var helt utmattande med allt sexande, pallade inte. Men ändå, medeltidsfantasy med en gammal och småtjock Sean Bean, ett älskande syskonpar som intrigerar mot kungen och ett överflöd av kaftaner och svärd, långhåriga bruttor och folk med löjliga namn, gode moses så trött det känns. Sett det förut? Svar ja.

Jaa just nu bloggar jag istället för att läsa Freud och skriva om modernitetskritik, såvaddådå? Det hade ni också gjort om ni hade varit i mina kläder, promesso.

torsdag 23 februari 2012

Nr: 463

Idag väcktes jag av modern som ivrigt sms:ade om den kungliga bäbisen vid sex-snåret. Drack te vid teven. Jag bah "Teve eller datta?" Musse: "Slå på teven så minns vi det". Fick börja med att leta efter fjärrkontrollen, vi tittar aldrig på teve längre. Är inte ens i vardagsrummet. Igår frågade Musse mig "Har du varit där idag?". Svaret blev nekande för det hade jag inte. Vi sliter inte på soffan i alla fall. Men alltså morgonteve, så sjukt lamt. Fick i väntan på prins Daniel utstå en seriöst efterbliven diskussion om influensa och frågor som "Hur skyddar man sig bäst?". Vet vi inte det vid det här laget? Va? Vet på ricko inte alla det? Tvätta händerna, använd handsprit och nys inte på folk. Göd alltså. The peeps. Men det kanske går hem, vad vet jag. I alla fall, hoppas hon döps till Sibylla, så göttigt kungligt namn. Ska se om jag kan sälja in det till Musse, tänker att Mildred Sibylla inte går av för hackor.

Anyhoow. Solen skiner. jag har köpt påskliljor. Har även luftat vårkappan som jag fortfarande tror är en morgonrock. Försöker ignorera huvudvärken och de tilltagande uppsatsrelaterade ringarna under ögonen. It's all good. Eller nånting åt det hållet.

onsdag 22 februari 2012

Nr: 462

Jag tänker såhär: februari ut får jag käka. Sen blir det vatten och, eh vatten under mars, så att jag är snögg till bröllopet. Välling med gaffel. Det blir möcket som ska hinnas med på en vecka nu. Innan dieten, menar jag. Möcket mumsande. Igår: bakade sockerkaka. Idag: Fick semlor av mor.

Annars då?
Igår satt jag med sex dokument öppna och flyttade stycken emellan dom. Fick spader till sist och bah "Ahhhh jag klarar inte mer!". Jämrans uppsatslände. Musse klappade mig på armen och sen såg vi The Wire på dattan. Två avsnitt. Älskar det givetvis. Är på säsong fyra nu. Oh noes snart slut.

Jag oroar mig dock för Omar. Nu är han häktad för ett mord han inte har begått, som Marlo satte dit honom för. Gillar verkligen inte Marlo. Älskar Omar. Men vem gör inte det? Indeed.

In other spännande news så köpte jag en kappa på Humanas rea idag. Inte ens nittio spänn. Gud älskar Humana, som bekant. Påminde om den beigea här under, fast grå. Helt rak och ren och utan bjäfs och pynt och frill. Är möcket nöjd.

Jaaa det var väl allt. Nu ska jag äta något. Kolla i böckerna jag lånade idag. Sätta mig vid skrivdattan och få ångest av att jag inte får ordning på något alls. Later gators.

måndag 20 februari 2012

Nr: 461

Mejlade med ena syrran och hon bah "Nu är jag sugen på bubbel och det enda som finns hemma är Bollinger eller Moet. Det KAN man ju inte dricka på en måndag."

Min kommentar var "Vad hade Patsy gjort!" Hon hade inte tvekat en sekund. När behöver man en Bolly om inte på en måndag i februari?

Nr: 461

Nu till något helt annat: Jag har blivit helt förälskad i den här kappan. Har nog aldrig sett något så snyggt. Vill se ut exakt så, älskar hela "looken" som det väl heter i fäsjon-kretsar. Ja allt utom skorna, tycker att sandaletter är lite smaklöst. Men annars, dör på snyggheten.

Nr: 460

Det enda bra med släkthemskheterna är att jag, inte för att det behövs men ändå, inser hur mycket jag älskar min fantastiska familj. Den är inte stor men det räcker och blir över.

Måste delge er några godbitar från min mors Facebook-aktiviteter. På min inrådan skaffade mor Facebook, för jag tänkte att hon skulle gilla att se vad vi pysslar med där (haha ja jag tror mycket om oss!) och det är en succé för framför allt oss som får ta del av moderns kommentarer och uppdateringar. De är alltid fab. Imorse pratade hon om "en kaffetår till, någon form av frisyr, några stänk Karl Lagerfelt bakom öronen" vilket roade mig enormt, särskilt det om frisyren. Och såhär kommenterade hon min ena systers statusuppdatering som handlade om ett gäng livliga sjuåringar som syrran hade haft hand om: "Sy in massa lavendel i kjolfållen och börja med en liten dans så tror jag lugnet lägger sig". Jag förstår på allvar inte vad hon menar men jag finner det fantastiskt. Börja med en liten dans, alltså jag dör så underbart. idag fick jag igen fråga om hon var på lyset, fast jag vet att hon inte dricker, bara för att hon är så skönt flummig att hon allt som oftast känns lite pårökt. Det här är ju ändock kvinnan som körde från Malmö till Lund utan att märka att ena glaset i glasögonen hade ramlat ur. "Ja jag tyckte att det kändes lite konstigt men..." var hennes kommentar till det...

Nr: 459

Men bröllopet då, undrar ni, varför var det så illa? Ja var ska jag börja? Jag var tvungen att sms:a ena syrran, bah "Min själ dör lite". Vet ni känslan när man sitter i ett rum fullt med folk och känner sig ensammast i världen? För mig finns inget mer vansinnigt, mördande själsdödande än det.

Jag klarar inte att tvingas prata om världsatråkiga saker med världsatråkiga människor som inte är ett dugg intressanta och inte är ett dugg intresserade av mig (det där med att jag oroade mig för att jag skulle behöva förklara vad jag sysslar med hade jag ju inget för, om man säger). Och det här låter ju klart sjukt otacksamt och ogint när dom var vänliga och bjöd in oss, jag är medveten om det, och det är ju givetvis mig det är fel på och inte dom. Dom är vanliga, trevliga människor, it's not them, it's me. Och tro nu inte att jag är en surmupp, jag anstränger mig och är trevlig och "Jaha och ni har barn, hur gammal då.....jaså han är hos farmor men så skönt att få en kväll för er själva kanske?" och "Hur var svensexan då, vad gjorde ni?" och "Jaha led-lampor säger du, är det bättre än lågenergilampor....?". Men det kommer liksom till en punkt när det inte går längre, det bara går inte. För det är så, min själ dör. Min själ dör och jag känner hur jag blir en sämre, tråkigare, fulare Mary i deras sällskap. Jag kan inte annat än vilja dö när bordsgrannen är en fyrtioårig bilförsäljartyp som tycker att höjden av spexighet är att ta en smaklöst stor bit tårta och sen skryta om det för sina bordsgrannar. Jag lovar och svär att han satte slipsen i pannan frampå småtimmarna, jag lovar. Utan finess dör Mary. Jag vill att allt ska vara fint, att man ska prata fint, bete sig fint, ha det fint. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Fulhet, ofiness, ohyfs, allt det skaver så i mig, det gör mig ledsen och ger mig ont i själen.

Kanske är det för att jag, genom min styvfars släkt, har mångåriga efarenheter av att vara ufot i sällskapet, den tystlåtna bokmalen som inte kan diskutera v8-motorer ens om livet hängde på det, som det här söker mig extra mycket, eftersom jag vid dylika tillställningar blir den jag alltid kände mig som i deras sällskap, en oviktig människa. För hur ska man annars tolka det? Hur många tillställningar har jag inte tillbringat med att vara artig och trevlig och fråga om allt som kan frågas om utan att någonsin få en fråga tillbaka om vad jag sysslar med eller om något som kan intressera mig? Det är ziljoner. Och jag mår så sjukt dåligt av det. Jag försvinner då. Jag blir suddig i kanterna när allt det som är Mary, allt det som jag tycker är bra och viktigt framstår som totalt ointressant och oviktigt för alla andra. Då blir jag ful och liten och tråkig, jag blir allt det jag inte vill vara.

Men det värsta, det absolut värsta kommer här: Jag fick intrycket att det fanns några där (bland annat tårtmongot) som är sådär "härligt spexiga typer och glada gamänger" som skulle kunna tycka att det vore skitkul att överraska mig och Musse när vi gifter oss. Typ dyka upp objudna vid rådhuset. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det, alltså hemskheten i det, ni förstår inte. Och liksom, VEM skulle komma oinbjuden till ett bröllop? Svaret på det är ju folk helt utan stil och hyfs så då faller det sig ju naturligt när man tänker på det. Och det blev ännu värre när svärmor bah "Ja men sånt får man räkna med när man gifter sig, de gör det för er skull". Om någon dyker upp objuden på mitt bröllop, jag är ledsen men då får vederbörande skylla sig själv. It won't be pretty, is all I'm saying. Musse delar tackom och lovom min inställning. Jag citerar "Om dom kommer oinbjudna har jag inga problem med att förskjuta dom". Nu tror jag inte att det kommer att hända, det här är småbarnsföräldrar som förhoppningsvis har bättre saker för sig och som praise the lord inte bor i Malmö. Men på allvar, jag kan inte släppa det. Tack och lov för mina systrar som kommer att bilda försvarsmur, det har dom lovat.

Jag har hela tiden lovat mig själv att inte bli en sådan som har svärfamiljs-issues, som inte skriver till Magdalena Ribbing eller till Insidans frågespalt och beklagar sig, men nu vette honken alltså. Hittills har min inställning varit att eftersom jag vill att Musse ska följa med på mina familjegrejjer så får jag ju vara a good sport och följa med på hans, men det måste nog revideras nu. Jag attackmejlade modern och systrarna innan och bah "Om vi får barn och jag dör måste ni ta hand om dom och se till så att dom blir som vi". Och då menar jag inte för att Musse inte skulle kunna ta hand om dom, det skulle han göra kalas det är jag övertygad om, men ni hajjar hoppas jag. Så att dom får finess och lär sig att livet kan vara stort och fint, att man kan göra allt man vill och att det är trevligt med tygservetter och silverbestick. Typ.

Gode. Tid. Giv mig styrka.

Nr: 458

Mitt hår är en följetong, och inte av den bra sorten. Det är tjockt som en hästman, frissigt och fluffigt men vad jag antar kan beskrivas som självfall (vilket är lika med att det gör vad som faller det in) och det understa håret i nacken är som tagel, grovt och lockigt och mörkbrunt, medan överhåret är ganska fint och ljusbrunt. Vad jag än gör blir det knas, och jag får aldrig rätt på det, och jag hitta aldrig något bra shampoo. Förra veckan köpte jag ett ekologiskt lavendelshampoo som gjorde det sjukt strävt, så det var sådär. Nu har jag tänkt testa apotekets mjällshampoo och lite bäbisolja i topparna, och hoppas att det blir lite mjukt och inte så flygigt och frissig. Antagligen kommer jag att se ut som vanligt, det vill säga som en hårboll. Varför jag delar med mig av det här? Ja se det kan man fråga sig oroligt.

Nr: 457

Helgen, mina vänner, helgen, vad ska vi säga om den? En pärs, to say the least. Blev mitt liv lite sämre av att jag följde med på bröllop och släktträff? Svar ja. Jag hade haft det tusen gånger bättre om jag så bara hade suttit instängd hemma och skrivit på uppsatsen, vilket är vad jag hade behövt göra. Jag avskyr när man vet att man borde säga nej, man vet att "Det här kommer inte att bli kul/bra/intressant" men ändå så gör man det. Som Musse sa på tåget hem ".....och nästa bröllop tackar vi nej till". Amen brother.