måndag 23 april 2012

Nr: 514

Jaha den här dagen artar sig sådär. Ska jag berätta varför? Den inleddes hos tandis och jag vill verkligen inte och jag tänkte att "Nu har jag haft tur i flera år och inte behövt åtgärda något, inga hål eller så snart smäller det väl" och jo, mycket riktigt. Det gjorde det. Min kära tandhygienist har ju länge haft ett ont öga till mina visdomständer så hon var givetvis på dom idag, och se, äntligen får hon sin vilja fram och jag måste operera ut dom! "Hallelulja!" sa hon säkert sen när jag hade gått. Den ena var i så dåligt skick att hon fick av en ganska stor bit tand, känns ju riktigt räligt faktiskt. Så nu väntar jag på att en remiss ska skickas och att en käkkirurg ska ringa. Fun day!

Tandhygienisten tog ju givetvis även tillfället i akt att karva tandsten och när jag låg där och led så tänkte jag på bloggutmaningen jag har fått av fina B, svaret på den kommer. För jag vet ju att ni väntar så otåligt på det, menar jag.

söndag 22 april 2012

Nr: 514

Nu försöker jag bota min Game of Thrones-abstinens genom att kolla igenom alla avsnitt av Tv-cirkeln som jag har missat. Är mycket förtjust i Johanna Koljonen.

Nr: 513

Maken (jag övar mig på att säga "min man", jag gjorde det igår när jag pratade med en bekant och blev möcket nöjd, dock att det får mig att känna mig lastgammal men just det, det är jag ju så det är lugnt) har varit borta över helgen, så jag har varit tout seul sedan i fredags. Eller rättare, jag har inte varit särskilt ensam alls. Förutom fredagens burgardejt hos syrran så jobbade jag igår lite i butiken jag jobbar i ibland (att jobba där innebär sitta och läsa tidningen, dricka te och prata med kollegor som kommer in och handlar så det är inte särskilt ansträngande) och sen hade jag ost- och vinkväll chez moi och idag bjöd jag in till damlunch. Så jag har varit busy. Jag kände ett behov av att aktivera mig eftersom jag är alldeles för nöjd med att ligga på soffan och läsa, det skulle jag lätt kunna göra en hel helg utan att träffa folk alls. Och litta social kan man ju ändå vara.

Så, nu har jag diskat lunchdisken och dricker te och äter bröllopstårtrerester (alltså den har varit fryst) och lyssnar på fantastiska, underbara Candi Staton. Ni MÅSTE lyssna på henne om ni inte redan gör det. Och så tänkte jag på att jag verkligen gillade Sydsvenskans reportage hemma hos Nina Björk i dagens tidning. Jag har typ två rättesnören jag försöker leva efter i relationen till andra människor: du skall icke vara fördömande av andras sätt att leva sitt liv samt du skall icke tro att ditt sätt att leva är bättre eller passar alla. Typ. För mig är det viktigt. Hajja, världen skulle vara bättre om folk inte var så jämrans fördömande och kunde inse att alla är olika och gör sina val och lever sina liv som de tror och tycker är bäst. Vi är ju bara människor som försöker göra sitt bästa. (Det här gäller ju då inte uppenbart moraliskt förkastliga val som tex att leva ut sitt böghat med lite good old fashioned gay bashing eller liknande men det hajjar ni ju). Men i övrigt, så försöker jag tänka så. Och leva så. Men vad jag gillade med intervjun med Nina var att hon faktiskt sa att vissa sätt är bättre än andra. Såhär säger hon bland annat:

 Jag har mötts av argumentet att jag signalerar status på mitt sätt och att jag skulle sätta mig på andra och påstå att deras drömmar är sämre. Visst signalerar vi status olika ur ett socioekonomiskt perspektiv. Men det innebär inte att alla perspektiv är likvärdiga. Ur ett ekologiskt perspektiv är det sämre att välja nytt framför återbruk. Om ens ideal är att ha en teppanyakihäll eller möbler med träslag från regnskogen, då är det sämre.

Jag blir glad av att hon säger det, för egentligen håller jag ju med henne. Ja det är sämre att köpa, köpa, köpa nya, dyra miljömässigt ohållbara prylar bara för att man är så inne i konsumtionssamhället att man inte ser skogen för alla teppanyakihällar. Jag har en Facebook-bekant som bara konsumerar och flyger världen över och som jag tror (jag kan ha fel, hon kanske är djupt konsumtionskritisk och klimatkompenserar arsel av sig, men i sådana fall döljer hon det väl) inte för en sekund tänker på sina val utifrån något annat perspektiv än typ "jag vill ha" och att det ska vara det lyxigaste hotellet och de flådigaste solglajjerna och jag blir matt inför den ignoransen. Vägen till helvetet kantas inte längre av goda intentioner, utan av prylar. Kanske är mitt förhållningssätt, att hålla tand för tunga och att inte döma eller ifrågasätta, bara fegt och bottnande i den gamla hederliga konflikträdslan. Kanske vore det bättre att vara som Nina. Kanske borde jag våga säga det jag ändå tycker.

fredag 20 april 2012

Nr: 512

Idag är en sådan där dag när jag bara vill ligga på soffan, läsa och slumra lite och kanske dricka te och äta lite choklad. Det är ingen dålig dag, jag är inte sjuk eller ledsen, bara sådär väldigt....trött liksom. Så det är vad jag gör, läser på soffan. Och det kan vara något av det mest tillfredsställande jag vet. Det tänker jag göra hela dagen ända tills jag går och äter middag hos syrran och hennes man. Bokläsande och sen burgarbjudmiddag och sällskap. Så gött kan man ha det på en fredag. Och för den som inte vet, Mary ÄLSKAR burgare. Helst med massa tabasco. Nom.

Nr: 511

En jobbig grej - min ömma far är precis som min ena syster fotograf. Och han plåtade på bröllopet och var så nöjd "Ån ni är så vackra" och nu har han skickat lite bilder och hur, HUR ska jag kunna säga att jag är kalasful på dom? På allihopa. Jag ser ut som ett miffo, både Musse och syrran säger att "Njaa, du ser inte ut som Mary...". Syrran tog så himla fina bilder, inte en dubbelhaka i sikte men vi ser härligt dorky ut, Musse med fluga och jag med mina glasögon. Jag har länge med bestämdhet hävdat att hon är den enda som kan plåta mig eftersom hon vet hur jag inte vill se ut. Men alltså, jag får ont i magen och hjärtat och vet inte vad jag ska säga för jag vill inte att han ska hålla på och lägga ned tid och energi på att jobba med bilder när jag inte vill ha dom. Men det känns så sjuukt otacksamt. Vad gör man? Och så skrev han "Man får ha åsikter om färgen på det och det...", typ mättnad och liknande gissar jag att han pratar om och jag bah "?????". Jag SER inte sådant, kan inte se bilder på det sättet, alls och det vågar jag inte heller säga. All hans kunskap och kompetens helt bortkastad på mig. Ahhhh! Känner mig så himla dum. Och så ointelligent fåfäng. Hjälp mig!

Nr: 510

Bara för att ni inte ska tro något annat - jag är full av inkonsekvenser och tror på inga sätt att jag är så jävla bra. Till exempel: något av det snyggaste jag vet, inredningsmässigt, är uppstoppade djur. Det rimmar lagom illa med mina övertygelser i övrigt, om man säger. Dock, det gör ju vilket rum som helst. Musse har en gammal uppstoppad snöripa eller vad det nu kan vara, hos sina föräldrar och jag vill be honom ta hem den samtidigt som jag inte riktigt kan med det. Så är det, livet. Fullt av motstridigheter.

torsdag 19 april 2012

Nr: 509

Tom Regan skriver i sin bok att de allra flesta är vad han kallar "muddlers", människor som inte får en aha-upplevelse vad gäller det inhumana i att utnyttja, använda och äta djur, utan de (vi) är som folk är mest. "They muddle along" och det ena ger det andra, de läser en bok, de läser en till, de börjar ställa frågor och så en dag tittar de sig i spegeln och ser en ARA, en animal rights advocate och ja, sen så är de det. Inte helt plötsligt, inte genom någon stor uppenbarelse, utan lite i taget, sakta men säkert så kommer de dit. Jag känner att det är så för mig med veganismen (och djurrättsaktivismen om vi ska vara helt ärliga) att en vacker dag kommer jag att titta mig i spegeln och bestämma mig för att idag är den dagen som jag blir vegan och helt ställer mig på djurens sida mot allt elände vi utsätter dem för.

När jag slutade äta kött för ganska många år sedan så var det inte utifrån några vackra etiska ideal, det handlade om att jag tyckte (och fortfarande tycker) att kött är äckligt. Under ganska många år tänkte jag inte alls mer på varför vi äter kött och om det är rimligt, det handlade bara om att jag personligen inte ville göra det. Men sen, lite i taget, började jag tänka mer på det för mig märkliga att vi tar oss rätten att döda och äta djur. Att vi tycker att vi har rätt att behandla levande varelser som bildelar. Vi föder upp djur för att döda dom, är inte det groteskt? Det är ju barbariskt, jag tycker verkligen det. För att inte tala om moraliskt förkastligt.

Får jag säga vad som har hindrat mig hittills? Från att bli vegan och en ARA? Förutom att det känns svårt och jobbigt så verkar det så jävla tråkigt. Eller snarare, andra verkar uppfatta det som så jävla tråkigt. Ska man bli något sorts jämrans dåligt samvete för alla? Någon glädjedödande moralistisk surpuppa? Som aldrig kan äta något som andra äter? (Gudarna ska veta att mina svärföräldrar tycker att det är jobbigt som det är, och då är jag ändå en vansinnigt lättsam typ som alltid säger att jag kan äta det dom äter sans kött, inget speciellt behöver lagas till mig. Svärfar gillar dock att experimentera i köket så jag tror att han tycker att det är ganska kul.) Samtidigt - jag tycker att det är så himla viktigt. Och om man tycker att något är viktigt, då måste man väl också agera utifrån den övertygelsen, åtminstone för sin egen del? För att på något sätt försöka vara det man tror och tycker är en bra människa, som försöker göra bra saker. Mitt bekymmer är tror jag att jag är för analytiskt och akademiskt lagd, jag analyserar och relativiserar hela tiden mitt tänkande, istället för att agera utifrån någon sorts kategorisk förvissning. "If you find something you don't understand/don't like you have to objectify it and study it" är kontentan av vad en av mina universitetslärare sa en gång och jag tror på det. Så fort jag tycker att något är fel eller konstigt så försöker jag analysera inte bara det men också mina egna reaktioner gentemot vad det nu än är. Det har sina poänger i många lägen och man undviker förhoppningsvis den värsta dogmatismen, men det kan ju också vara ett sätt genom vilket man slipper ta ställning, slipper göra något.

I alla fall, jag känner att en dag snart, snart, kommer jag att titta mig i spegeln. Och tänka att idag är dagen när jag bestämmer mig.

Nr: 508

Alltså nu har jag tittat lite mer på sortimentet och herregud I spoke to soon - vaddå inte min favoritbutik? När man kan få champagneglas designade av Carolina Gynning, vad mer i livet behöver man då? Nu måste jag göra plats i skåpen och flytta på alla mina Lasse Åberg-glas...

Nr: 507

Alla är så snälla när man gifter sig! Jag blir helt rörd. Musses kollegor vart lite till sig. Dels fick han (vi) typ tre kilo lösgodis och en bild på oss (från min syrras Facebook-album) utskriven i A4-format och laminerad. Wtf? Lite konstigt, men rart. Ännu rarare var flaskan champagne och ett presentkort på Cervera och ett på Designtorget. Superrart, verkligen. Det är ju inte mina favoritaffärer men de har ju så klart bra saker, vi hittar säkert något jättefint. Vi behöver vinglas och Musse gillar sådana där fula, stora restaurangglas (som jag givetvis tycker utstrålar mycket pengar, ingen smak) så något säger mig att det är dithän det lutar. (Syrran bah "Ni måste köpa en Le Creuset!" Fullt så generösa var de inte, med tanke på att de är svindyra, men jo, visst skulle jag vilja ha en sån härligt orange gryta och verkligen omfamna min medelklassighet! Kan börja baka surdegsbröd när jag ändå håller på!) Men ändå, jag blir lite beklämd när jag hänger på Cerveras hemsida och hittar tårtfat för tusen spänn. Nya och fula och ocharmiga. Det är något med det som söker mig så, jag kan inte riktigt förklara det, mer än att det för mig känns så otroligt själlöst. Med tanke på att jag använder nouveau riche som mitt värsta skällsord vad gäller stil och smak så är det kanske inte så konstigt. Det är det här med att jag inbillar mig att jag är gamla pengar, fastän vi är inga pengar alls. Så tokigt det kan bli. Illusions of grandeur, und so weiter.

Nr: 506

Om en vecka fyller jag år. Det är inte så spex att bli äldre men jag älskar födelsedagen. Enda regeln: man får göra exakt vad man vill och känner för och äta exakt vad man vill och känner för. Vill man äta allt det bästa på en gång så får man det. Typ. Dagen kommer att spenderas på Louisiana. Älskar Louisiana, ett av mina bästa museum. Igår frågade jag Musse "Jag fyller år nästa vecka - hur har du tänkt fira mig?". Jag hoppas givetvis på något storslaget. De där mopsarna som uteblev till bröllopet kan gott infinna sig nu.

Förresten, på tal om möpsar - när vi kom ut från Rådhuset efter vigseln stod där en gammal, trött och muggig mops utanför! Gott tecken!

onsdag 18 april 2012

Nr: 505

Svärmor är väldigt rar och vill väl men ibland säger hon saker som för mig är lite könstiga. Som på fredagens mottagning, dvs dagen före själva vigseln. Jag var helt klädd i svart, svart långkjol från Humana och en svart spetstöverdel från Monki. Jag hade två tygrosor i håret och mormors bröllopsbrosch och kände mig kalasfin. Sådär liksom att jag kände mig som Mary. Och sen kom svärmor fram och klappade mig på håret och bah "Du ska väl inte ha svart imorgon, inte på ditt bröllop?". Och jag bah "???". För mig är det så märkligt att säga något sådant, det skulle min mor aldrig göra. Mormor gjorde det jämt, hade alltid åsikter om hur man såg ut, men det var när jag var typ tolv. Helt ärligt, vem säger åt en trettiofemårig kvinna vad hon ska ha på sig? När hon gifter sig? Och att svart skulle vara fel när man gifter sig? Så märkligt. När bästa, fina bloggkompisen Halla skulle gå på kvällen sen så tog hon tag i mig och bah "Ha på dig vad du vill imorgon!". Givetvis hade jag svart nästa dag också, och kände mig jättefin då med.

Nr: 504

Angenämt bekymmer som uppstod i måndags när jag städade och gjorde i ordning hemma: var i hela friden ska vi göra av fjorton flaskor champagne och prosecco? Och när ska vi dricka Gula änkan? Det finns ju tråkigare dilemman att ställas inför, tänker jag. Känner dock att beach 2012-formen kommer att lysa med sin frånvaro, särskilt eftersom vi också fick presentkort på delikatessbutiken. Vi kommer att vara så ostfeta och alkade när sommaren väl är här! Oy ve.

tisdag 17 april 2012

Nr: 503

Sak jag tänker ofta: att jag vill bli vegan. Musse blir alltid rädd när jag säger det men det är för att han hängde med straight edge veganer i sin ljuva ungdom. Jag tycker också att det känns jobbigt och asocialt och väldigt svårt men det är väl inte det jag är ute efter riktigt, att gå helt strikt vegan, men jag skulle vilja att i alla fall i stor utsträckning leva veganskt hemma.

Mitt nästa skrivprojekt handlar om djur och saken blir ju inte bättre av att jag just nu läser Tom Regans Empty cages. Den rekommenderas inte för the faint of hearted, om man säger. Det skaver liksom i mig att dricka mjölk, tll exempel. Inkonsekvensen känns inte bra, det känns inte som att det räcker att inte äta kött, jag kan inte riktigt nöja mig med det. Jag tror inte att svenska mjölkkor lever så hemska liv men de får oavsett hur bra de har det inte leva sina naturliga koliv med sina kalvar omkring sig.

Men om man istället ska dricka sojamjölk, då utnyttjas inga djur men sojabönsproduktionen i till exempel Brasilien är ganska gräslig med väldigt mycket kemikalier och gifter och skövling och människor som far illa. Jag var på en föreläsning om livsmedelsproduktion för ett tag sedan och den fick mig att inte vilja äta något annat än typ potatis och palsternacka och vatten, för den storskaliga, industriella livsmedelsproduktionen är så sjukt äcklig. Verkligen. Vi pratade om det igår och Musses kommentar, som är hemsk men ganska sann, var att det att vara en modern människa är att förstöra världen. Oavsett hur man gör blir något fel. Hur ska man då göra när man vill göra något bra? Jag vet inte.

Nr: 502

Jag har fortfarande inte vant mig vid att vare sig säga eller tänka "min man" om Musse. Säger fortfarande pojkvän. Syrran säger jämt "maken" om sin man, ska nog börja med det.

En sak som jag tänkte på i och med förra helgens begivenheter är hur sjukt mycket jag tycker om min familj. Mitt livs kärlek, utöver Musse dårå, är min mor och mina systrar.

Nr: 501

Hola lovers! Vi är hemma igen från vår Europaturné, jädrar vad vi har åkt tåg! Absolut bästa tåget var sovtåget från Budapest till Berlin, jag lovar det var som i en Agatha Christie-deckare med stök och bök när folk skulle på och stewarden som visade tillrätta och tog upp morgonens kaffebeställningar och gode tid jag älskade det! Och sen på möra kom han med en bricka med te och kaffe och juice och chokladcroissanter! Jag ville givetvis snåla och ta en fyrbäddskupé men så värt att ha en egen! Nu är vi helpepp och planerar nya resor, Musse vill till Brno, jag är såld på Brügge. Har ni sett In Bruges? Oväntat bra film faktiskt, sådär slut men bra dialog och staden verkar vara så sjukt fin, medeltida stadskärna och massa museum, jag har kollat. I alla fall, det blir till nästa gång. Men Prag, guud vad jag älskade det. Jag var där när jag kanske var tretton, så det är länge sedan, men så himla lätt stad, lätt att hitta i och så fin och snäll och allt kändes bara så jäkla gött. Budapest var mer generisk storstad som i ärlighetens namn inte sa mig sådär jättemycket, men det var ju trevligt och fint där också. Mest har vi gått och gått och gått lite till. Vi gillar att promenerar och titta på hus och att gå på museum, så det är typ alles. Har kommit fram till att en av mina favoritsysselsättninga är att gå på museum just, gud jag älskar det. I Budapest tillbringade vi hur många timmar som helst på deras etnografiska museum och framför allt mattutställningen. Musse älskar mattor.

Bröllopet då? Jorå det är väldigt skönt att ha det gjort men allt gick bra. På fredagen var det fullt ös här med folk som fick knös in med ett skohorn och på lördagen innan rådhuset var Mary uppe och diskade och dammsög och sen snöade det och i Rådhuset kom vi in först av alla för bruden i paret före oss satt fast på tåget och brudgummen stod och svettades. Sen lunchade vi på Konsthallen som jag älskar och det var kalas och efter det åts det mer tårta och dracks mer bubbel hemma hos oss. När alla hade gått städade vi och packade till resan och sen somnade vi till Game of Thrones, helt slut. Gött att vi inte kommer att göra det igen i alla fall. Men det var fint och jag tror att alla var nöjda och glada.