Har redan Facebookat om det men kan inte sluta tänka på att jag vill ha en get. Flera. Och ett gammalt skolhus i tegel, med stor äppelträdgård. På Österlen. Så kan vi starta Musse och Marys getostysteri. Ser det framför mig, verkligen. Men i alla fall, getter. Sjukt söta djur. Vill ha en, nästan mer än jag vill ha en mops. Musse vill ha en minigris. Fast på frågan om han inte skulle skämmas att gå ut med den här i stan såg han lite stukad ut. Alltså jag känner hånet man skulle få utstå om man kom med en gris i koppel över Möllan. Jisses.
Har som vanligt massa grejer jag vill prata med er om men hinner inte idag på grund av äter pizzarester med surkål och skriver på uppsatsen samt ska in till min mor ikväll. Måste hinna jobba innan dess. Känns som om jag har ganska bra flyt just nu, även om jag har en anteckningsbok där jag för varje kapitel skriver upp fler böcker som måste lånas och saker som måste skrivas om. Jag blir lite matt bara jag tänker på allt som är kvar att göra. Men siste mars, det är fortfarande målet. Måste alltså vara klar en vecka innan, senast. Oy ve.
Har två störiga hakningar när jag skriver. Eller nej, tre faktiskt.
1) Är besatt av sidantalet. Vilket är sjukt störigt, dels för att jag vet att jag av hävd inte behöver oroa mig för det eftersom jag brukar skriva sjukt mycket, och dels eftersom det verkligen inte är det viktigaste. Det viktigaste är att det som finns där är bra, inte hur många sidor det är. Men ändå, de där åttio sidorna spökar för mig.
2) Litteraturlistan! Blir nöjd varje gång jag refererar till en ny bok, så att jag kan bättra på littlistan. Det är samma hakning som med sidantalet, bah vill inte ha en kort och dålig littlista. Måste vara lååååång och innehålla tuffa böcker. Är hittills mest nöjd med att den inleds med Upplysningens dialektik av Adorno och Horkheimer. Känner att det sätter standarden lite. Alltså jag är en idiot, jag vet det.
3) Jag avskyr att refera till sidan 3 i en bok. Det ser så illa ut. Eller ännu värre, sidan xii. Det är liksom innan inledningen, man har inte ens tagit sig så långt. Gjorde just det, refererade till sidan fyra i en bok, och kommer nu att ägna mig åt att försöka hitta något att referera till på typ sidan sjuttio i alla fall. Är jag dum i huvudet? Svar ja.
Åkej det var allt. Klart slut från miffot.
söndag 12 februari 2012
fredag 10 februari 2012
Nr: 440
Fredagen är här, Musse är på väg hem, han utlovar ost och bröd och hoummous och jag tänker att "Jaa det låter inte illa alls". Känslan när man faktiskt har gjort något under dagen och på allvar kan tänka att ikväll ska jag fredagshänga med gott samvete, lyssna på lite Fleetwood, dricka litta böbbel och bara rent allmänt "unna mig", den är inte dum.
Nr: 439
Alltså blir ibland matt av folks idioti. Lyssnar på P1 till frulle och det handlar om tiggare och om folk ger eller inte ger. Och folk är såna jävla miffon. Säg att du inte vill, att du inte har råd eller inte känner för det, att du inte vill dela med dig av dina egna pengar, men dom här löjliga "Näe jag har som princip att inte ge för jag vill inte uppmuntra att man inte arbetar eller gör något mer konstruktivt" eller "Jag har som princip att inte ge för att det finns så mycket pengar och dom borde fördelas bättre och det ska inte läggas på individen utan det är systemet som ska ändras" eller min absoluta favorit "Näe jag ger inte för att jag vet inte vart pengarna går, jag kan ge mat eller rikskuponger men annars vet jag inte vad dom gör för pengarna". Alltså mänskligheten! Fräckheten att fattiga eller hemlösa inte ska få bestämma själv vad de vill göra för sina pengar, jag dånar. Om du ger ger du pengar, men att ta sig rätten att diktera vad den du ger till ska göra för dom pengarna, jag blir matt. Eller att mena att den romska kvinnan på gatan ska "göra något mer konstruktivt", det är fan ett hån. Gode tid. Och som filosofen i P1 säger, att låta bli att ge, "som princip", det ändrar ju inte på systemet. Om ingen ger här så åker ju de utländska tiggarna hem igen, men det tvingar ju knappast fram reformer vare sig i Ungern eller här. Det enda som händer är att vi slipper se dom. Och det är kanske det vi egentligen vill.
torsdag 9 februari 2012
Nr: 438
Jaha govänner, jag har insett att det bara finns ett sätt att få Mary att sitta och skriva på sin uppsats, och det är att muta henne. Jo faktiskt. Sorgligt men sant, jag är som en femåring. jag måste ha något att käka under tiden jag skriver, annars blir jag helt knollrig. Men sen jag insåg detta har det gått framåt. faktiskt. Planen är att ha möget klart till opponering en vecka före bröllopet. (Det går bra att skratta, jag tar inte illa upp. Träffade några gamla lärare förra veckan och kommentarerna var "Dig har man inte sett på länge" samt "Varje gång jag träffar dig säger du att du skriver på uppsatsen....?". Man bah "Ja?")
Anyhoooow, sen jag insåg detta med att mutor funkar så har det gått bättre, som sagt. Har faktiskt varit riktigt duktig, i hela två dagar. OMG. Tänker att jag kan få iväg den för en första koll nästa vecka. Åh stackars min handledare, han är så rar och jag tycker så synd om honom. Gode. Tid. I alla fall, tänker att jag skiter i om jag blir kalasfet, om jag bara blir klar med den. och som Lillan sa, "Gift blir du ju ändå". Här tycker jag mig ana oändlig ät-potential. Men om jag uppsats-snacksar under februari så har jag ju i alla fall mars på mig att äta välling med gaffel, så det ska nog ge sig.
Idag slog jag på stort och köpte Eldorados dubbelkex, nu vet sådana där tjocka runda kex med choklad emellan. Världsagoda. Sådana har jag nommat till eftermiddagstet, så pass många att jag nu mår lite illa. Men, men, det är smällar man får ta. Man får ju offra sig lite för konsten, menar jag.
Anyhoooow, sen jag insåg detta med att mutor funkar så har det gått bättre, som sagt. Har faktiskt varit riktigt duktig, i hela två dagar. OMG. Tänker att jag kan få iväg den för en första koll nästa vecka. Åh stackars min handledare, han är så rar och jag tycker så synd om honom. Gode. Tid. I alla fall, tänker att jag skiter i om jag blir kalasfet, om jag bara blir klar med den. och som Lillan sa, "Gift blir du ju ändå". Här tycker jag mig ana oändlig ät-potential. Men om jag uppsats-snacksar under februari så har jag ju i alla fall mars på mig att äta välling med gaffel, så det ska nog ge sig.
Idag slog jag på stort och köpte Eldorados dubbelkex, nu vet sådana där tjocka runda kex med choklad emellan. Världsagoda. Sådana har jag nommat till eftermiddagstet, så pass många att jag nu mår lite illa. Men, men, det är smällar man får ta. Man får ju offra sig lite för konsten, menar jag.
Nr: 437
Jag vet, jag veeet, det är ett jämrans Musse-tjat, men han är ju så underhållande. Imorse, innan han gick, fixade vi med tvätten. Han höll fram sin randiga halsduk och bah "Kan den här tvättas? Känn på den?". Den var alldeles stel och konstig. På frågan om vad som hade hänt med den blev svaret "Den hamnade i chokladmjölken....". Min vuxna karl dricker varm choklad på jobbet och tappar sin halsduk i muggen. Han är så söt att jag får ont i hjärtat ibland.
onsdag 8 februari 2012
Nr: 436
Musse kom hem med ett paket från posten, ett paket innehållande en armékniv och en tändplånmojjäng. Han älskar sådana där friluftsattiraljer. Det första pucko-Mary gjorde var att fälla ut kniven och dra tummen längs med den och ba "Aj jag skar mig". Hur dum får man vara? Jättedum. Efter det lekte Musse med tändplånet i badrummet, och satte fyr på papper i badkaret. Ja jag säger då det.
måndag 6 februari 2012
Nr: 435
På tal om choklad så oroas Musse lite av att alla hjärtans dag är under uppseglande. "Vi ger väl inte varandra något, vi hoppar väl över det?" sa han lite lätt stressad redan för någon vecka sedan. Alltså, svaret på det är ju nej, vi ger inte varandra något. Inte tramsiga nallebjörnar, inte rosor, inte underkäder. Nada. Herregud.
Dock, jag kunde inte låta bli att mumla "Men choklad är ju aldrig fel...."
Dock, jag kunde inte låta bli att mumla "Men choklad är ju aldrig fel...."
Nr: 434
Allright fick faktiskt i mig både gin och tonic och skumpa i helgen, så det kanske börjar ge sig. Det känns stabilt, för vad är Mary utan skumpan? Va? Inte möcket. Hett tips: Codorniu och choklad, ameh gud vad det var gott.
Det tråkigaste jag vet: tvätta håret. Herrejesus vad det tar emot. Värre än att raka benen nästan. Och det sistnämnda har jag inte gjort sedan början av juli, när jag hade, ja låt oss kalla det en liten incident. Jag fastnade med rakhyveln och det sa "raatsch" och sen fick jag dra bort en lång hudslamsa från hyveln och det slutade inte blöda på flera timmar. Got the scar to prove it, om man säger. Är liksom en liten ravin vid ena fotknölen, en långsmal ingröpning. Efter det vågade jag inte närma mig rakhyveln på en evighet, och nu är det vinter och jag har glömt bort det. Finns annat jag hellre gör än rakar benen. Äter choklad, till exempel.
Det tråkigaste jag vet: tvätta håret. Herrejesus vad det tar emot. Värre än att raka benen nästan. Och det sistnämnda har jag inte gjort sedan början av juli, när jag hade, ja låt oss kalla det en liten incident. Jag fastnade med rakhyveln och det sa "raatsch" och sen fick jag dra bort en lång hudslamsa från hyveln och det slutade inte blöda på flera timmar. Got the scar to prove it, om man säger. Är liksom en liten ravin vid ena fotknölen, en långsmal ingröpning. Efter det vågade jag inte närma mig rakhyveln på en evighet, och nu är det vinter och jag har glömt bort det. Finns annat jag hellre gör än rakar benen. Äter choklad, till exempel.
lördag 4 februari 2012
Nr: 433
Idag: bästa lördagen på länge.
Den inleddes med en tvåtimmarspomenad i minus tretton och strålande sol. Alltså jag kan bara inte vara inne då. Musse låg och trynade men jag klädde på mig lager på lager tills jag kände mig som en rysk liten gumma och sen gick jag i parken, längs kanalen och på körrgårn. Åh. Nu ligger jag i soffan och läser och Musse hämtar filt när jag fryser och gör te till mig och lagar lördagslunch åt oss. Älskar att höra hur han hummar och fixar i köket.
Frös som baskat när jag kom hem efter promenaden och Musse bah "Jag har din favoritkjol här den kanske du vill ha" och så kom han med min fleecefilt som jag alltid har runt midjan. Han känner mig så väl!
Var lite orolig för att han skulle vilja se Melodifestivalen ikväll, det är det värsta jag vet men Musse är dessvärre oroväckande road. Jag bah "Jag kan kolla på film på dattan i sängen, det är lugnt". hans kommentar var "Jag tittar hellre på en animerad utomjording med dig än på Melodifestivalen ensam". Gulle!
Den inleddes med en tvåtimmarspomenad i minus tretton och strålande sol. Alltså jag kan bara inte vara inne då. Musse låg och trynade men jag klädde på mig lager på lager tills jag kände mig som en rysk liten gumma och sen gick jag i parken, längs kanalen och på körrgårn. Åh. Nu ligger jag i soffan och läser och Musse hämtar filt när jag fryser och gör te till mig och lagar lördagslunch åt oss. Älskar att höra hur han hummar och fixar i köket.
Frös som baskat när jag kom hem efter promenaden och Musse bah "Jag har din favoritkjol här den kanske du vill ha" och så kom han med min fleecefilt som jag alltid har runt midjan. Han känner mig så väl!
Var lite orolig för att han skulle vilja se Melodifestivalen ikväll, det är det värsta jag vet men Musse är dessvärre oroväckande road. Jag bah "Jag kan kolla på film på dattan i sängen, det är lugnt". hans kommentar var "Jag tittar hellre på en animerad utomjording med dig än på Melodifestivalen ensam". Gulle!
fredag 3 februari 2012
Nr: 432
Igår var jag på lokal i Lund och träffade där på min gamla svensklärare från högstadiet. Jag sa hej och vi pratade lite och jag tror att hon blev glad att jag stannade henne men jag blir lika förvånad varje gång, nästan förolämpad, när folk känner igen mig. Hur kan man känna igen femtonåriga Mary i den snart trettiofemåriga diton? Hur? Wie ist das möglich? Som sagt, blir alltid lite ledsen, bah "Är jag lika ful fortfarande?". Svaret på den frågan är antagligen ja. Men i alla fall, hon såg väldigt fräsch ut och hade typ inte åldrats en dag. Såg bättre ut nu än när vi sågs för snart tjugo år sedan. Samma frisyr hade hon också, spikrak blond page med lugg. Hej Britt-Marie!
Och annars på fredagen? Jag har promenixat i parken med syrran, ätit en semla och lånat en bok om Nietzsche. I kväll blir det cocktails och sen Le Mis, som vi i branschen säger, på Operan. Med andra ord, jag klagar inte.
På tal om semlor, de senaste tio åren har jag konsekvent sagt att "Jag gillar inte semlor" och levt i tron att så är det. Har insett nu, sen jag ätit två i år, att det är väldigt gott. Lite väl sött, jag föredrar ju osötad grädde, men ändå. Gott och hederligt tantigt. Älskar tanter. Tänkte på mormor när jag åt den. Tänkte på alla eftermiddagar som jag har tillbringat hos henne, med te och kakor och korsord och tulpaner i en vas på bordet. Jag tänker bjuda mina barnbarn på bakelser och bubbel, varje söndag, lätt. En sån tant vill jag bli.
Och annars på fredagen? Jag har promenixat i parken med syrran, ätit en semla och lånat en bok om Nietzsche. I kväll blir det cocktails och sen Le Mis, som vi i branschen säger, på Operan. Med andra ord, jag klagar inte.
På tal om semlor, de senaste tio åren har jag konsekvent sagt att "Jag gillar inte semlor" och levt i tron att så är det. Har insett nu, sen jag ätit två i år, att det är väldigt gott. Lite väl sött, jag föredrar ju osötad grädde, men ändå. Gott och hederligt tantigt. Älskar tanter. Tänkte på mormor när jag åt den. Tänkte på alla eftermiddagar som jag har tillbringat hos henne, med te och kakor och korsord och tulpaner i en vas på bordet. Jag tänker bjuda mina barnbarn på bakelser och bubbel, varje söndag, lätt. En sån tant vill jag bli.
torsdag 2 februari 2012
Nr: 431
Syrran och jag promenixade på stan igår. Dumt nog gick vi inom en skoaffär. Tittade på reahyllan. Hittade ett par döfina pjuck. Kom på den briljanta idén att dela på dom. Så nu har vi delad vårdnad! Det bästa med det är, som jag sa, att jag kan säga till Musse att syrran köpte dom och att jag bara lånar dom, och att hon kan säga till sin karl att hon lånar dom av mig. Så himla gött.
Inte för att Musse bryr sig och jag gör såklart vad jag vill med mina pengar och det finns ingen som gör av med mindre pengar är vad jag gör, det kan jag gå ed på, men ändå, jag är inte bekväm med att handla saker. Tycker att det är dåligt. Känner mig dålig när jag gör det. Om det inte är på Humana, på Humana får jag handla hur mycket jag vill. Älskar. Bästa affären i Malmö. Jag är inne där så ofta att jag snart skäms lite, dom tror väl att jag inte har något liv. Vilket är sant i och för sig, det har jag inte, men det behöver ju inte dom veta.
Inte för att Musse bryr sig och jag gör såklart vad jag vill med mina pengar och det finns ingen som gör av med mindre pengar är vad jag gör, det kan jag gå ed på, men ändå, jag är inte bekväm med att handla saker. Tycker att det är dåligt. Känner mig dålig när jag gör det. Om det inte är på Humana, på Humana får jag handla hur mycket jag vill. Älskar. Bästa affären i Malmö. Jag är inne där så ofta att jag snart skäms lite, dom tror väl att jag inte har något liv. Vilket är sant i och för sig, det har jag inte, men det behöver ju inte dom veta.
onsdag 1 februari 2012
Nr: 430
Att leva ihop med Musse är ju onekligen som att vara tillsammans med farbror Melker. Jag har sagt det förut. Men så är det. Härom veckan fick han för sig, mitt i ett tv-program, att han skulle mecka med den automatiska kanalsökningen, varpå alla kanaler försvann och vi sen fick sitta och lägga in dom en efter en för hand. Jag varnade innan, "Vi tar den manuella, det är mycket bättre" men nejrå, här lyssnades det inte. Igår skulle kan göra äggröra och lyckades med konststycket att knäcka ägget vid sidan av stekpannan, på spisen. Och innan hörde jag ett rassel från köket och ett "Määäääry", då hade han spillt okokt ris över hela spisen och köksgolvet. Hur lyckas han? Det händer aldrig någonsin mig.
Fast jag ska vara snäll, just nu sitter han och läser trettionånting väldigt röriga sidor av min uppsats. Om inte det är ett bevis på kärlek så vet jag inte vad.
Fast jag ska vara snäll, just nu sitter han och läser trettionånting väldigt röriga sidor av min uppsats. Om inte det är ett bevis på kärlek så vet jag inte vad.
Nr: 429
Vi var ju som sagt hos Musses föräldrar i helgen och det var möcket släkt och umgänge och grejjer och på tåget hem satt vi och pratade. Det började med att jag frågade honom "Tänker du på hur du vill vara, vem du vill vara?". Det här är nämligen något jag tänker jämt på, hur jag vill vara och vilket liv jag vill ha.
För när vi satt där och pratade med en hel hög sextio-plussare så kände jag bara att "Låt mig aldrig bli som dom". Alltså, det var ju inget fel på dom, helt vanliga trevliga medelålders par som var så tråkiga att klockorna stannade! Min fasa är att bli sådan, att bli ett sånt par som inte umgås med några, som aldrig gör något och som ringer sina barn varje söndag och träffas och dricker kaffe och äter kakor när någon fyller år och säger "Jaha hur är det på"jobbet?" och pratar ränta och banklån. Alltså hellre skär jag upp handlederna är får det så, det är min mardröm. Så när vi satt där så så jag till Musse att "Ta inte illa upp men jag vill inte ha det så och jag vill inte ha ett sånt förhållande till mina barn som dina föräldrar har", att man liksom nästan inte riktigt känner varandra och inte pratar med varandra. Och han förstod mig och sa "jag vet inte ens om jag tycker om mina föräldrar" och jag tänkte bara att "Gode tid vilken tur jag har som har världens bästa familj och om det är en sak jag vet så är det att jag älskar min mor mest i hela världen". Jag var tvungen att mejla den ömma modern dan därpå och bah "Hur har du gjort, hur ha vi blivit såhär?". För vi pratar jämt och ses jämt och har så jämrans roligt ihop och vi umgås för att vi vill det, för att vi har kul ihop. Får jag välja umgås jag ju allra helst med min mamma och mina systrar, för det är dom absolut bästa jag vet.
Och jag är lite rädd för att Musse har potential för att bli sådär tråkig, jag känner att det hänger på mig lite att rädda oss från jämmerdalen, att se till så att vi inte blir så. För som en kompis sa, som Musse bodde ihop med innan, att bor man inte med Musse så träffar man inte honom, för han är inte så social eller bra på intiativ. Jag är så rädd för att han kommer att nöja sig med sitt dassiga jobb, att han tror att det är allt. Han har länge sagt det, att han kan nöja sig med ett nio till fem-gig och ett radhus i Staffanstorp, att han inte hart några ambitioner. Jag tror mer att det handlar om att han inte vågar ha ambitioner, att han inte har fått lära sig att man kan ha det, att man kan vilja mer här i livet. För jag vet att han vill mer, vet att han vill ha ett sådant liv som jag vill ha, ett liv med böcker och umgänge och där man pratar om idéer istället för tv-program.
Så på tåget hem lovade vi varandra att vi ska jobba på det, att vi inte ska bli tråkiga utan att vi ska göra allt för att bli sådana vi vill vara. Vi ska bli bättre människor, vi ska tänka stort, eller kanske framför allt våga tänka stort, våga tänka på hur vi vill vara och vad vi vill göra. Han ska skriva sin uppsats, jag ska skriva min, och vi ska utvecklas och lära oss nya saker och göra nya saker och tänka och prata och läsa och aldrig, aldrig någonsin bli sådana som inte vill ringa till barnen för att "vi kanske stör" (Här kommenterade Musse att om Barbara någosin har tänkt den tanken så har hon efter det ringt för att berätta det, vilket är min mor på pricken!) och som bara pratar om vilket köpcentrum som är bäst och vad det senaste barnbarnet har hittat på. Alltså. Dör.
Livet. Så jäkla svårt.
För när vi satt där och pratade med en hel hög sextio-plussare så kände jag bara att "Låt mig aldrig bli som dom". Alltså, det var ju inget fel på dom, helt vanliga trevliga medelålders par som var så tråkiga att klockorna stannade! Min fasa är att bli sådan, att bli ett sånt par som inte umgås med några, som aldrig gör något och som ringer sina barn varje söndag och träffas och dricker kaffe och äter kakor när någon fyller år och säger "Jaha hur är det på"jobbet?" och pratar ränta och banklån. Alltså hellre skär jag upp handlederna är får det så, det är min mardröm. Så när vi satt där så så jag till Musse att "Ta inte illa upp men jag vill inte ha det så och jag vill inte ha ett sånt förhållande till mina barn som dina föräldrar har", att man liksom nästan inte riktigt känner varandra och inte pratar med varandra. Och han förstod mig och sa "jag vet inte ens om jag tycker om mina föräldrar" och jag tänkte bara att "Gode tid vilken tur jag har som har världens bästa familj och om det är en sak jag vet så är det att jag älskar min mor mest i hela världen". Jag var tvungen att mejla den ömma modern dan därpå och bah "Hur har du gjort, hur ha vi blivit såhär?". För vi pratar jämt och ses jämt och har så jämrans roligt ihop och vi umgås för att vi vill det, för att vi har kul ihop. Får jag välja umgås jag ju allra helst med min mamma och mina systrar, för det är dom absolut bästa jag vet.
Och jag är lite rädd för att Musse har potential för att bli sådär tråkig, jag känner att det hänger på mig lite att rädda oss från jämmerdalen, att se till så att vi inte blir så. För som en kompis sa, som Musse bodde ihop med innan, att bor man inte med Musse så träffar man inte honom, för han är inte så social eller bra på intiativ. Jag är så rädd för att han kommer att nöja sig med sitt dassiga jobb, att han tror att det är allt. Han har länge sagt det, att han kan nöja sig med ett nio till fem-gig och ett radhus i Staffanstorp, att han inte hart några ambitioner. Jag tror mer att det handlar om att han inte vågar ha ambitioner, att han inte har fått lära sig att man kan ha det, att man kan vilja mer här i livet. För jag vet att han vill mer, vet att han vill ha ett sådant liv som jag vill ha, ett liv med böcker och umgänge och där man pratar om idéer istället för tv-program.
Så på tåget hem lovade vi varandra att vi ska jobba på det, att vi inte ska bli tråkiga utan att vi ska göra allt för att bli sådana vi vill vara. Vi ska bli bättre människor, vi ska tänka stort, eller kanske framför allt våga tänka stort, våga tänka på hur vi vill vara och vad vi vill göra. Han ska skriva sin uppsats, jag ska skriva min, och vi ska utvecklas och lära oss nya saker och göra nya saker och tänka och prata och läsa och aldrig, aldrig någonsin bli sådana som inte vill ringa till barnen för att "vi kanske stör" (Här kommenterade Musse att om Barbara någosin har tänkt den tanken så har hon efter det ringt för att berätta det, vilket är min mor på pricken!) och som bara pratar om vilket köpcentrum som är bäst och vad det senaste barnbarnet har hittat på. Alltså. Dör.
Livet. Så jäkla svårt.
Nr: 428
Jag vill ju prata med er om livet, om hur man blir den man vill vara och hur man undviker att bli den man inte vill vara, om hur svårt det är. Måste bara äta lite först tror jag, samla tankarna. Återkommer efter morotssoppan.
Nr: 427
Ett bevis på att Musse och jag är som gjorda för varandra, om man nu behöver slika: när jag sa det här med att vi kollade på film med hans kille var hans första tanke "Shia Labeouf?". Som sagt, han har bra smak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)