Det är ju så dom säger, filosoferna. Existentialisterna. Inse att du kommer att dö och livet blir i sanning ditt. Det är när du förstår att döden är oundviklig som du kan leva fritt och äkta. Lite samma grej fast givetvis på ett ganska destruktiv sätt känner jag med jobb. Jag har insett att oavsett vad jag gör så kommer jag aldrig att få ett jobb, antingen är jag överkvalificerad en masse eller så är jag underkvalificerad och aldrig mötas de två. Detta ger nu vid handen att jag kan söka allt jag kommer över för jag får det ju ändå inte. Jag behöver inte oroa mig över jobbiga intervjuer eller något annat, jag får ju inga jobb, det vet jag. Briljant! "Vill du söka anställningen?" Ja för fan, hit me! Klickklick. Så kan det gå.
Antal jobb sökta ikväll: 3.
Antal jobb jag kommer att höra något mer om: 0.
Ahh a day in the life of Mary, helt enkelt. Vicken framgångssaga. Jag finner inga ord.
måndag 8 november 2010
Min värsta känsla
Att vara "tacksam för det lilla". Hatar det. Det är så arbetarklassigt underdånigt "skrapa med foten" och tacka och niga för allt vad gunstig herrn kan tänkas avvara. Det är att tro att man inte har rätt till något, att man inte är värd eller förtjänar det man vill ha. Hatar det intensivt. Ändå. Varje dag. "Man ska vara tacksam för det lilla." I sanning en sak jag INTE kommer att lära mina barn. Här skall fan inte någon vara tacksam för något alls.
lördag 6 november 2010
Kakmonstret
Nu är det snart här. Mördegskaksbakshelvetet. Hatar att baka småkakor, det är så sinnessjukt tråkigt. Älskar dock att äta småkakor så det är lite av ett dilemma. Dessutom, till jul kräver jag schackrutor, spritskransar, mandelmusslor och förra årets succédebutant chokladhjärtan (med pärlsocker och hackade hasselnötter). Omg vad dom var goda. Och jag vill ju baka, men ändå, åhh så tråkeligt. Ondgjorde mig för systrarna, bah "Förra året bakade jag säker fem-sex omgångar småkakor, jag pallar inte med det i år..." Dom bah "Men varför gjorde du så många?". "Ehh för att jag åt upp en omgång schackrutor och sen så...." Ja ni förstår. Ska alltså inte börja baka för tidigt i år, och sen snabbt förflytta de färdiga kakorna från hemmet. Jaja det är inte lätt att vara en hetsätare.
fredag 5 november 2010
Det snyggaste jag vet på mig
Mina ögonbryn
Mina handleder
Mina kindben
Älskar brynen mest, så jäla snygga. Har fått komplimanger för dom. Det är dom värda.
Mina handleder
Mina kindben
Älskar brynen mest, så jäla snygga. Har fått komplimanger för dom. Det är dom värda.
Me, my hair and I
Slängde ett ögapå Babel igår (innan jag och Musse somnade framför en dokumentär på Kunskapskanalen ja vi är så festliga så ni kan inte tro't) och OMG på Jessica Gedins hår. Vad ska man säga, that's a good head of hair helt enkelt. Hon är en stilig kvinna minsann, riktigt tjusig, men alltså håret. Så mycket. Jag som är begåvad med en rejäl man ligger så sjukt mycket i lä, mitt är nog inte ens hälften så tjockt, och om hon kan ha sitt hår flytande über alles som ett veritabelt sjögräs då tänker jag baske mig inte skämmas för den hårboll jag sportar. Så det så.
torsdag 4 november 2010
Me, myself and I
Musse och jag är inte, som man skulle kunna förledas att tro, sammanväxta vid höften, utan gör ibland saker utan varandra. Jo, liksom Fantomen ibland går på gatorna som en vanlig man så går även Musse och Mary på gatorna utan att hålla varandra i handen. Who knew? Nu ska jag ju inte ljuga, oftast innebär det ju dock att jag gör tråkiga saker som typ går på bibblan eller handlar på Hemköp all alone men ibland, ibland mina vänner, så är jag litta social och träffar människor. Umgås. Går på lokal. Med eller utan Musse. Nu senast utan. Och det var så jäkla skönt. Faktiskt. Inte för att det inte är kul när han är med, för det är det, men för att det var så skönt att bara få vara Mary utan att vara en del av ett präktigt par. För vi är liksom alltid gullegullparet i bekantskapskretsen. Och det är väl trevligt i och för sig, ofta tycker jag om det jättemycket, men ibland, åhh att få vara bara Mary. Så himla skönt. Added bonus: man kan flörta. Om man vill. Det ville inte jag (se anledning i inlägget nedan), men bara tanken att jag kunde, om jag ville, åh det kändes bra. Mer än bra.
Killar i allmänhet
Det finns ju massvis med trevliga killar, naturalement, men många gånger stöter man ju på de där dryga typerna, ni vet de som gärna avbryter mitt i en mening, föreläser för en om sådant man givetvis redan kan och tror att de är döviktiga. Som igår när jag pratade med en kille som tyckte att han var the shizzle för att han höll på att avsluta sin examen och ville doktorera. Det var yadiyadi hit och Giddens behövde jag inte läsa (jag har läst Giddens) och nej han ville verkligen inte doktorera på en liten sketen högskolan i typ Växjö och han hade planerat att få en tjänst i Lund och sen sticka till UCLA och yadiyadi men han var ju inte klar med sin uppsats och gud så synd att han precis missade en utlysning och jo det är så här vet du att de utlyser tjänster vartannat år och.... ungefär här zonade jag ut. Egentligen var han precis lika misslyckad som jag, med två oavslutade uppsatser och en missad utlysning. Sucker.
onsdag 3 november 2010
Bitterheten lever och har hälsan, tackar som frågar
Guuud jag kan snart inte räkna alla de bloggar jag inte läser numera eftersom alla bara gifter sig och skaffar barn. Idag var det ännu en som fick stryka på foten. Jag slutar inte läsa för att det blir tråkigt utan för att jag blir så avundsjuk att jag mår fysiskt illa. Sån är jag, en missunsam och i sanning ogin människa. Och med detta upplyftande inlägg inleder vi november månads säkert inte så framgångsrika bloggande. Hepp!
onsdag 27 oktober 2010
Pavlova swiss delux, om jag får be
Härligt att börja dagen med att behöva ta emot hantverkare i morgonrock. Jag drack kanske, möjlitgvis lite för mycket bubbel igår på födelsedagsfirandet och orkade inte upp förrän halv åtta. Och så hantverkare på det. Gotta löve it. Men i alla fall, det måste vara världens raraste hantverkare i alla fall. Innan så stack han in huvudet och bah "Jag går på frukost nu" och när han kom tillbaka så "Det är bara jag...". Han är så söt.
Men alltså hajja vilken drömdessert vi åt igår när vi firade modern, jag gick all in på allt det göttigaste. Pavlovabotten med kolasås (gjord på kondenserad mjölk som fick koka i sin burk i över två timmar, OMG så gott det blev), glass, grädde, hackad choklad och cocktailbär. Musse sa att det var den godaste efterrätt han någonsin ätit. Vi typ slogs om det sista. Fast det är nog egentligen mer regel än undantag när det kommer till min familj och desserter, så det säger inte så mycket. Men ändå. Om jag får säga det själv så var den fabulös.
Bästa stunden var när pojkarna hade åkt hem och flickorna var kvar och youtubade Peter Jöback och Lillan kramade den sista skumpaflaskan och sjöng med och bah "Peter, han ska föda mina barn...".
Men alltså hajja vilken drömdessert vi åt igår när vi firade modern, jag gick all in på allt det göttigaste. Pavlovabotten med kolasås (gjord på kondenserad mjölk som fick koka i sin burk i över två timmar, OMG så gott det blev), glass, grädde, hackad choklad och cocktailbär. Musse sa att det var den godaste efterrätt han någonsin ätit. Vi typ slogs om det sista. Fast det är nog egentligen mer regel än undantag när det kommer till min familj och desserter, så det säger inte så mycket. Men ändå. Om jag får säga det själv så var den fabulös.
Bästa stunden var när pojkarna hade åkt hem och flickorna var kvar och youtubade Peter Jöback och Lillan kramade den sista skumpaflaskan och sjöng med och bah "Peter, han ska föda mina barn...".
tisdag 26 oktober 2010
Idag fyller min fina mamma år - ha den äran Barbara!
En liten historia om min ömma moder:
När jag var liten hade mamma långt rött hår och hetsigt temperament. Rött hår har hon fortfarande, fast nuförtin finns det nog inget som kan hetsa upp henne. Men då, hetsig som tusan var hon. Med hennafärgat hår. Hon skyllde sitt heta temperament på att hon kom från Italien. "Hemma i Italien...", sa hon alltid, där var alla hetsiga. Det här var typiskt för mamma, att överdriva och hitta på lite. Men barn är ju som dom är så jag trodde henne, men jag fick inte riktigt ihop det för mormor var ju inte från Italien, så mycket visste jag. Hon var ju från Göteborg. Så något konstigt var det. Fast mest var jag ledsen över att jag hade tråkigt ljusbrunt hår istället för fint rött som mamma, och att jag kom från Sverige och inte från Italien. Jag var nog redan där införstådd med att jag var tråkig. Men mamma, hon är technicolor på alla sätt och vis. Och den bästa jag vet.
När jag var liten hade mamma långt rött hår och hetsigt temperament. Rött hår har hon fortfarande, fast nuförtin finns det nog inget som kan hetsa upp henne. Men då, hetsig som tusan var hon. Med hennafärgat hår. Hon skyllde sitt heta temperament på att hon kom från Italien. "Hemma i Italien...", sa hon alltid, där var alla hetsiga. Det här var typiskt för mamma, att överdriva och hitta på lite. Men barn är ju som dom är så jag trodde henne, men jag fick inte riktigt ihop det för mormor var ju inte från Italien, så mycket visste jag. Hon var ju från Göteborg. Så något konstigt var det. Fast mest var jag ledsen över att jag hade tråkigt ljusbrunt hår istället för fint rött som mamma, och att jag kom från Sverige och inte från Italien. Jag var nog redan där införstådd med att jag var tråkig. Men mamma, hon är technicolor på alla sätt och vis. Och den bästa jag vet.
måndag 25 oktober 2010
"Barbie är inte säker på att Ken älskar henne över huvud taget"
Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och OMG vad den är bra. Älskar. Jag tänker ett par saker när jag läser:
1) Gode tid hur kan någon våga skaffa barn? Kommer allt att gå åt helvete?
2) Hur gör man för att INTE bli som något av paren på hotellet på Teneriffa, par som inte pratar med varandra och inte ser varandra, där mannen är tyst och kall och frånvarande och frun gör vad hon kan för att få hans uppmärksamhet och passar upp och skrattar åt minsta lilla skämt, bara för att det är så sällsynt?
3) Ameh, Musse och jag, vi är inte sådana. Vi är ju annorlunda.
4) Vem försöker jag lura? Alla tänker ju så. "Vi är annorlunda." Det betyder ingenting. Ingenting.
5) Fast vi ÄR ju annorlunda, på riktigt. Musse är inte sådan. Jag är inte sådan. Jag tassar inte på tå och försöker behaga. Han ignorerar inte mig. Jag dricker inte för mycket och han går inte tre meter framför mig med stela axlar.
6) Men vi har varit ihop i två år och bor inte ens tillsammans.
7) Det spelar ingen roll. Vi är ju Musse och Mary. Det vet jag ju.
8) Men ändå, kan man verkligen undvika alla fällor? Kan man leva ihop och skaffa barn utan att bli ojämställda och bittra och elaka mot varandra?
9) Jag behöver vin.
10) MYCKET vin.
1) Gode tid hur kan någon våga skaffa barn? Kommer allt att gå åt helvete?
2) Hur gör man för att INTE bli som något av paren på hotellet på Teneriffa, par som inte pratar med varandra och inte ser varandra, där mannen är tyst och kall och frånvarande och frun gör vad hon kan för att få hans uppmärksamhet och passar upp och skrattar åt minsta lilla skämt, bara för att det är så sällsynt?
3) Ameh, Musse och jag, vi är inte sådana. Vi är ju annorlunda.
4) Vem försöker jag lura? Alla tänker ju så. "Vi är annorlunda." Det betyder ingenting. Ingenting.
5) Fast vi ÄR ju annorlunda, på riktigt. Musse är inte sådan. Jag är inte sådan. Jag tassar inte på tå och försöker behaga. Han ignorerar inte mig. Jag dricker inte för mycket och han går inte tre meter framför mig med stela axlar.
6) Men vi har varit ihop i två år och bor inte ens tillsammans.
7) Det spelar ingen roll. Vi är ju Musse och Mary. Det vet jag ju.
8) Men ändå, kan man verkligen undvika alla fällor? Kan man leva ihop och skaffa barn utan att bli ojämställda och bittra och elaka mot varandra?
9) Jag behöver vin.
10) MYCKET vin.
Malmö i mitt hjärta
Under helgen i Småland frågade alla hur det är att bo i Malmö. "Hur är det nu i Malmö? Det var en nu skottlossning hörde jag." Och jaaa, det är ju helt okej. Som vilken annan stad som helst. Oftast. Jag trivs döbra. Men ändå, just nu känns det sådär faktiskt. Näe jag är inte så orolig och näe jag ligger väl inte direkt i farozonen för "den nya Lasermannen" (bittert att inte ens få ett nytt namn utan bara ett gammalt återanvänt). Men det känns ju knappast bra att någon går lös på folk med vapen. Igår kom jag hem med tåget vid halv elva och promenerade hem och efter att ha haft sällskap med Musse halva vägen gick jag sista biten själv. Och jag gick längs med en stor upplyst gata och det kom bilar och bussa hela tiden och lite cyklister och grejjer och klart att ingen skjuter där, då, men ändå. Jag gick inte fortare än vanligt, för det gick inte eftersom jag hade en väska att dra på som dessutom hade två stora burkar lingonsylt (present från svärfar) fastsurrade på sig, men jag kände mig plötsligt väldigt mycket mer osäker. Och det var väldigt skönt när jag väl kom in i huset och kunde stänga porten bakom mig.
Mad Men
Har helt missat Mad men och hajjar på ricko inte Don Draper/Jon Hamm crazen, jag tycker att han är döful och ser helt flottig och obehagligt självgod ut på alla bilder. Vet dock att jag kommer att falla som en fura precis som alla andra suckers så fort jag väl ger det en chans. But still, än så länge är jag inte övertygad.
fredag 22 oktober 2010
"I don't mean to strangle myself with these pearls that I'm clutching BUT COME ON. "
Läser det här. Kan bara hålla med. Så trött. Så gammalt. Så gjort. Så....ofräscht och gubbsjukt. Av gubbslemmet Terry Richardson himself, såklart. Så fort jag läser att någon har gjort ett fotojobb med honom känner jag hur all respekt för vederbörande, om det nu är någon jag respekterar, försvinner. Suck.
torsdag 21 oktober 2010
Blablablablablabla
Idag har jag suttit på bibblan och läst Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Tre år efter alla andra. Precis som vanligt, alltså. Först på bollen är jag icke. Jag läste den inte för att jag kände för att läsa den sådär värst mycket utan mest för att jag har haft den på listan i en evighet. För att hänga med litta, som det heter. Anyhooow, den var ju... eh sådär, om man säger. Kanske framför allt otrolig ointressant. Tänkte när jag satt där i den obekväma stolen på Malmös fruktansvärt dåliga bibliotek att jag skulle ta och skriva min egen generationsroman. Den kommer att heta Vi som aldrig sa någonting och vara renons på förfester och cigg och billig cider och Slitztjejjer men fylld av misslyckanden och fula manchesterbyxor och tandställningar. Och tystnad, såklart. Är inte det en bok ni vill läsa så säg? Jag tror att den har bästsäljar-potential. Absolut.
Innan gjorde jag popcorn och såg på Babel. Jag tycker att det är ett dötrist program och att Daniel Sjölin är riktigt dålig programledare men 1) Jag tycker att Sigrid Combüchen verkar tuff och 2) jag kände att jag var tvungen att kompensera för att jag såg på Ullared härom kvällen. Vad kan jag säga, jag hade tråkigt. Men jag vet, det finns inga ursäkter. Man vill liksom inte vara den som vet vad Ola-Conny gör på semestern.
Anyhooow igen, imorn åker jag till Småland över helgen, om nu någon undrade. Mer spännande än så blir inte mitt liv. Later gators.
Innan gjorde jag popcorn och såg på Babel. Jag tycker att det är ett dötrist program och att Daniel Sjölin är riktigt dålig programledare men 1) Jag tycker att Sigrid Combüchen verkar tuff och 2) jag kände att jag var tvungen att kompensera för att jag såg på Ullared härom kvällen. Vad kan jag säga, jag hade tråkigt. Men jag vet, det finns inga ursäkter. Man vill liksom inte vara den som vet vad Ola-Conny gör på semestern.
Anyhooow igen, imorn åker jag till Småland över helgen, om nu någon undrade. Mer spännande än så blir inte mitt liv. Later gators.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)