Helvetet är på träningsläger

Mina elaka, elaka systrar TVINGAR mig att träna. Jo, det är sant. De är så hurtiga att det är äckligt: storsyrran bikramyogar sex dagar i veckan och lillsyrran gymmar med sin PT och går på tidiga morgonförbränningspromenader (innan hon går iväg ochg chefar på jobbet). och jag, jag bah "Aj jag sträckte mig när jag skulle vända blad i min bok". Och båda två har nån utmaning på gång och tvingar som sagt mig att vara med på den. Vilket innebär att jag, mot min vilja, de senaste morgnarna har sportpromenerat i sisdär en och en halv timme i stöten. Efter tre dagar: sån sjuk träningsvärk i benen. Dör. Det enda bra med det här (förutom låsmusklerna) är att jag med gott samvete kan äta en eller två Valborgsburgare senare idag. Man får vara tacksam för de små sakerna.

Ha den äran på mig

Idag fyller jag år. Då får jag kanske en present om jag har tur. Äter tårta. Dricker bubbel. Blir äldre. Och vackare. Skål och ha bra söndag.

Man SKA dricka mycket vatten har jag hört

Min närkontakt med urinvägsbesvär förra veckan har resulterat i 1) en rädsla för att det ska komma tillbaka och 2) ett evigt drickande av vatten. Punkt två står ju då som ni förstår i direkt relation till punkt ett. För att undvika en återkomst tänker jag, givetvis helt ovetenskapligt, att det är bra att dricka mycket, och därmed också kissa mycket. Pardon my french, men ni överlever nog. Så jag börjar numera dagarna med sisådär en liter citronvatten. Sen fortsätter det med konstant vätskeintag under dagen. Ni hajjar, att säga att jag går på toaletten ofta är något av en undedrift. Jag har i detta blivit min mamma, som under hela min barndom och uppväxt konstant behövde akutkissa, oavsett vad vi gjorde eller var vi var. Så ni kan ju gissa det enda lilla abret med min nya giv: att alltid behöva ha koll på var närmsta toalett befinner sig. Men ändå, det känns ganska bra. Och hittills har det gått bra. Jag håller tummarna för fortsättningen.

Innerlig tur att potatisen inte lider vid skörd. Älskar potatis.

Jag blev plötsligt väldigt sugen på chips. Dock, det blir inga chips ikväll. Jag tycker inte om att äta chips. Min inställning till chips är vansinnigt kluven men samtidigt ganska enkel. Det är gott. Det är dåligt. Basta. Viktigare är att jag känner att jag blir dålig när jag äter det. Helt ärligt, det fanns en lång period när jag aldrig köpte snacks eftersom jag helt enkelt inte kunde med att köpa det för jag tyckte att det var skämsigt att köpa något så dååååligt. En chipspåse för mig andas ointellektualism och dålig smak, taskiga matvanor, skinnsoffor och "fredagsmys" framför tv:n. Usch. Fortfarande skäms jag lite när jag langar upp en påse vad det nu än kan vara på kassabandet på affären och jag vill ropa högt så att alla hör att "Jag äter chips ibland men jag är mycket bättre än så, jag går på teater och konstutställningar och läser djupa och svåra böcker jag lovar". All denna småborgerliga ångest. Oy ve.

Du är vad du äter

Det värsta jag vet är människor som skall berätta för andra hur de ska leva. Pracka på andra sina åsikter. Var förnumstiga. Hatart intensivt. Jag är verkligen inte sån själv. Hoppas jag i alla fall. Att jag ofta förfäras och förvånas över allehanda dumheter sommänniskor gör och säger och tycker är för mig ingen motsägelse. jag tycker kanske att du är dum i huvudet eller har helt jävla tokfel, men jag tänker inte försöka få dig att leva ditt liv på mitt sätt. Även om jag givetvis tror att det hade varit "bättre". Lev och låt leva är vad jag försöker ha som filosofi. Alla är vi olika. Socialt sett är det ju ett bra drag, men vad händer om man faktiskt tror på något? På allvar? På sistone känner jag mer och mer hur mitt tålamod tryter. Till exempel, jag tycker att det är riktigt dumt att äta kött. På allvar. Näe du kan inte försvara en helt genomvidrig köttindustri där djur plågas och behandlas som bildelar bara för att det är "Gött med en beff på fredagskvällen". Det är inte okej. Värst är de som säger sig vara djurvänner och blir upprörda när något larm avslöjar att slaktdjuren inte har det så jävla spexigt. För det första: om du äter djur är du inte djurvän i min bok. För det andra: var det något nytt?. Näe, det var det ju inte. Ingen kan väl på allvar tro att djur vars livsändamål är att bli inpackad i plast och hamna i ICAs kyldisk på det mest kostnadseffektiva sättet har det bra? Eller? Och för att inte vara en hycklare så kan jag säga att jag älskar fisk, verkligen älskar fisk, men det är slut med det. Länge har jag försökt undvika det så mycket som möjligt, men nu är det verkligen fini. Ingen mer fisk. Fisk är också djur, också kött. Och jag är inte vegetarian för att "det är synd om djuren", jag är det för att jag tycker att det är moraliskt förkastligt att äta andra varelser. Att behandla dom så som vi gör. Att jag sen finner kött motbjudande, och har gjort så länge, är ju en helt annan sak. Och jag känner verkligen för det här men det går emot hela min natur att missionera och pracka på folk mina åsikter. De är ju bara mina och låt vara relevanta för mig, men inte för någon annan. Hur gör man då? Jag vet inte.

Jag köpte ett par byxor. Jag klippte håret. Jag känner mig lite som en ny människa. Faktiskt.

ÄLSKAR mina nya byxor. Älskar även Humanas rea, men det vet ni ju redan. Idag slog jag till på ännu ett par slacks, beigea med guldknappar. Och igår hade jag, tack vare mina nya böxer, något av en uppenbarelse. En uppenbarelse som går ut på att jag hädanefter tänker strunta i hur jag ser ut. För igår kände jag bara att jag skiter i om byxorna är fula eller om mina lår ser stora ut i dom, för det var nämligen exakt sådana byxor jag var ute efter och exakt så jag ville se ut så bu-fucking-hu om det inte är snöggt för det struntar jag i. Jag skiter i mina lår, jag orkar inte nojja över min mage längre. Äre fult så äre kanske det men vafan bryr jag mig om det? En uppenbarelse, indeed. Hädanefter tänker jag bara ha på mig sådant som jag känner så i. Jag tänker bara ha på mig "jag skiter i det"-kläder. Det låter kanske lite negativt men alls icke, det är bara bra. För kläder ska liksom kännas rätt. Just nu älskar jag stora lösiga, plösiga kläder som faller runt kroppen. Min bästa kappa är en stor svart sak som liksom böljar efter mig. Känner mig fabulös i den. Dessutom har jag klippt ännu en decimeter av håret, det är rakt och kantigt och avklippt och kortare än vad det har varit på säkert tio år och jag ÄLSKAR det också. Jag är trött på att vara söt (missförstå mig rätt, jag har aldrig varit söt och det vet ni ju), jag vill se äldre och hårdare och kantigare ut. Den nya Mary är på gång. Jag tror att jag gillar henne.

OMG!

Slacks mina vänner, det har jag köpt idag. Två par. På Humanas rea. Det finns ingen affär jag älskar mer än Humana, alltså att fynda gammal, billigt mög är ungefär det jag lever för. Att jag fortfarande tycker om dom fastän jag sökte jobb där och blev ratad säger väl ganska exakt hur mycket jag älskar allt som är billigt. I alla fall, idag köpte jag böxer. Hallelulja! Slacks. Bästa ordet är det också. Det här kan mycket väl gå helt åt fanders, det är lite svårt att se hur eländet ser ut när man som jag hatar att prova kläder och helst tar av mig å lite som möjligt. Jag stod alltså där med strumpbyxorna på, kjolen updragen runt midjan samtidigt som jag försökte hålla undan kappan för att se hur det såg ut. Sen tänkte jag "Ah vafan live a little" och hostade upp åttio spänn. Min ambition att byta stil, börja använda byxor, klippa håret och bli en ny människa, den lever och har hälsan.

Andra spexiga inköp idag: tabasco och teaterbiljetter. Gött.

Allt jag vill ha är fluff i mängder

Tack gode tid att jag ska klippa håret imorn och att jag bara har massa trevligheter inbokade till helgen. Det verkar inte bättre än att jag helt oförtjänt kommer att fira min ganska deppiga födelsedag (inga siffror nämnda) i dagarn tre. Drinkar med kompisar på fredag, på lördag har le bf något hemligt planerat och på söndag blir det rosébubbel och tårta. Åhhhh tårta. Jag är som ett barn och i veckor har jag tänk på vad jag ska baka. Oavsett vad så kommer det att innehålla mängder med grädde, det kan jag lova, men det lutar åt chokladtårta med hallon- och chokladmoussefyllning och mockagrädde. Och blåbär på toppen. Alltså fluff, mina vänner, döör så gott det är.

Mitt dåliga humör kommer sig av en anledning

Den stavas brf-styrelse. Alltså förstår ni vad stambyten och relining och fan och hans moster innebär? Möten och möten och möten och mejl och mejl och folk som inte kollar mejl och "Kan du höra av dig till dom om det?" och jag vill döda någon vid det här laget. Alternativt gråta. Eller allra helst: flytta.

Och när jag ändå irriterar mig på saker

Sydsvenskans nya blogg "Bröllopsbubblor" som följer ett par inför deras bröllop i juni (en vecka innan Vickan och Daniel, mycket viktigt) - ameh jag döööör. De förlovade sig på Bali, hon tipsar om bäst sättet att applicera "bus", dvs brun utan sol-kräm, på och han uppmanar män att inte glömma att gå ned på knä när dom friar. Som syrran sa, "Jag vill inte leva i en sån värld". Skulle inte förvåna mig om han bad hennes pappa om hennes hand först. Människor som tycker att det är fint och romantiskt, alltså jag vill inte ens tänka på det. De här människorna har inget intressant att säga men floskler och trivialiteter utan stil och finess, ja se det finns det gott om. Blir provocerad av att min morgontidning tror att detta ska ge någon någonting, Blir ännu mer provocerad av de som kommenterar med "Åh vad kul att följa er på resan". Amen nej, bara.

Och folket blev givetvis rrrrrasande

Härom året ville ICA tror jag det var hämta information om vad kunderna handlade och lansera riktade kampanjer och tillbud. Och hej och hå vad folk gaggade om övervakningssamhälle hit och dit och så kunde man inte göra. Skulle ICA spionera på vad folk handlade? Scandalo! Det enda jag kan säga om det är att folk är puckon. Snällasnälla jag skulle ÄLSKA riktade erbjudanden. Istället sitter jag här med Coops kuponger på köttbullar, grillsås och bambupinnar. What the fuck, liksom?

"Dagens outfit"

Jobbig i-lands-grej; jag HATAR ALLA mina kläder. Är så trött på allt jag har, och allt ser likadant ut också. Det enda jag har haft på mig det senaste typ året är korta, högmidjade kjolar, nedstoppad tröja och kofta. Jag fick för mig att det var bästa sättet att klä min konstiga kropp (som består av världens klenaste axlar, smal midja, breda goa höfter *hatar* och smala ben) på. Det är delar som inte passar sådär jättebra ihop. Men sen såg jag en bild och kläderna var bara så fel. FelfelfelfelFEL som Brasse hade sagt. Allt bara betonade hur breda mina höfter är och hur fel de är i proportion till mina smala lår. Alltså, jag klagar inte på mina smala lår, men det passar ju inte ihop. Fröken oproportionerlig 2010, ce'st moi. Dör lite. Eftersom jag inte har nån spegel heller så har jag helt tappat känslan för hur jag ser ut. Känner mig ofta stor men ser ibland hos pojkvännen att jag är ett magert elände. Men i alla fall, imorse satt jag på sängen i min morgonrock och bah "Näe jag vill inte klä på mig". För att allt jag har är fult. FULT med versaler. Vill ha snögga böxer och jag vet inte vad men jag har inte råd och dessutom kan jag inte tänka mig att det finns byxor som passar mig (Se ovan varför. Smal midja, breda höfter och smala lår, ameh det GÖRS ju inte sådana byxor. Får jag dom väl över höfterna så är dom apstora i midjan och flaxiga runt benen = inte okej) så kontentan av det hela är att jag varken passar i kjol och eller byxor. Gött liksom. Vad i hela världen gör man då? Tält nästa, quizas?

Solen skiner, det är fredag, men var i hela friden är min drink?

En låda rosé är på väg hit ikväll det vet jag. Men jag kan ju inte vänta jue. Tarvar drink nu.

Doktorn tar emot nu

Igår tog jag bort pojkvännens stygn, åhh det gick så bra. Han var nervös men jag bah "Äsch det orndar sig". Sen klippte jag och drog med en pincett och lite klorhexedin på det och sen var det klart. Inga missöden, inga "oj då", inget blod och inga tårar. Yeay för Mary. Vil lätt göra det igen. Enda minuset var kanske när jag skulle plåta mitt fina arbete och tappade kameran rakt ned på såret men herregud sådant får man väl ändå räkna med?

Mary misslyckas i köket

Åh jag blir så arg när jag gör äcklig mat. Mat är ju oftast dagens enda höjdpunkt för mig och därför väldigt viktig. Älskar mat. Åhh mat... Men idag, omelett som blev äggröra som blev dörälig och sen makaroner med lite tomatpuré och tabasco. Alltså allt var fel på så många sätt. Inte okej. Nu är jag helt gnällig och bah "Åhh jag förtjänar godis visst gör jag?". Näe verkligen inte. Men ändå. Besvikelsen. Den är inte nådig.

Här pratar jag om hår. Det är ganska tråkigt.

Jag inser att jag har väntat alldeles för länge med en klippning när jag kollar på bilden här ovan och bah "Hmmm kort hår är ju apsnyggt jue, hmmmm...." Alltså nej, jag kommer inte att klippa kort hår. Jag tycker att det kan vara supersnyggt (förutsatt att man inte kör på en hemsk, "busig" plommonfärgad tantfrilla med massa "tufft" rufs a la valfri salong i valfri landsortshåla, döör på det alltså) men det är inte för mig. Det kräver en snygg profil och haka och en dylik är jag desvärre inte begåvad med. Jag måste ha hår som döljer eländet vettni. Men ändå. Klippning. Nästa vecka. En decimeter till kommer att ryka. Lätt. Åh jag längtar.

I spam-inkorgen

Mejl från Gayroughnecks. Med ämne "Meet Facefluff at Gayroughnecks". WTF? "Vill du radera?" Svar "Ja".

Why can't we be friends?

Blev så glad idag när jag loggade in på Fejjan, bah "Åh en vänförfrågan yeay spännande". Det är så sällan någon vill vara kompis med mig, även om I can't say I blame them. Skulle inte heller vara kompis med mig men som det ser ut nu så är jag så illa tvungen. Anyhoooow, jag var glad tills jag insåg att det var från en förening och inte en riktig människa. Buhu tråkigt. Har ignorerat. Är sur.

Jobbig grej med våren

Snart är det dags för småskor och tights. Det innebär en och en enda sak - att jag måste åtgärda vinterpälsen och börja ägna mig åt det absolut tråkigaste jag vet: att raka benen. Dör på det. Aptrist. Jag har lagt ned att raka mig under armarna för länge sen, för helt ärligt så tycker jag att det ser helt okej ut. Lite fint. Det är inte fult i alla fall. Och så blir jag lite motvalls ibland eftersom jag stör mig på att allt måste fiffas och fixas. Hemska tanke om det syns att man är människa liksom. Det är en av anledningarna till att jag inte målar naglarna. Om inte ens mina fingernaglar är okej som de är, vad är det då liksom? Dessutom, jag passar inte i det, det är obekvämt och naglarna blir fula av det. Sen är jag ju lat också och avskyr saker som måste hållas efter. Det var en av anledningarna till att jag slutade färga håret. Orka hålla på med det liksom. En annan anledning var alla göttiga kemikalier som finns i hårfärg. Och att jag gillar min egen hårfärg, även om den inte är spexigast i stan. Och igen, varför måste man göra om allt, kan inte något få vara bra som det är? Oh well whatevs. Tycker dock att det är fint med målade tånaglar, även på mig, så jag är ju sådär skönt inkonsekvent som vanligt. Men benen, åh gode tid. Benen, mina vänner. Jag har riktigt fula ben till att börja med och pälsen gör ju inte saken bättre. Ergo: de måste rakas. Inte idag. Men snart. Vi är INTE roade.

Dör på Apoteket på MAS

Där är så räligt - alla har bandage och odefinierade sjukdomar och typ mysbrallor och foppatofflor. Vill desinficera hela mig efter ett besök där. Åh äckligt. Måste dock dit imorn igen. Ser inte fram emot det. Ser däremot fram emot att få leka sjuksyrra när le bf, smålänning som han är, vill spara in på ett vårdisbesök och låter moi ta bort hans stygn efter en smärre operation. Alltså jag är så hedrad. Och lite äcklad. Men mest - så jäla peppad. Han hade googlat hur man ska göra, men jag tänker att det är lätt. Här behövs banne mig inga instruktioner. Skulle det knipa så ringer jag familjens riktiga sjuksyrra. Men hörrni vad jag älskar att leka hobbydoktor. Jag opererar gärna mig själv när det behövs och det finns få saker jag tycker lika mycket om som alsolsprit. Och pincetter. Det kommer man långt med.

Är idag tacksam över att kunna gå upprätt. Det lilla i livet, und so weiter

Det bästa som finns efter att ha varit sjuk och rälig är smink och rent hår och strumpbyxor. och att gå ut i solen som en normal människa. Wunderbar. Var dock tvungen att spurta hem från stan eftersom jag obetänksamt nog hade hällt i mig en liter citronvatten innan jag lämnade hemmet och ja, det blev lite jobbigt. Hann bli lite svettig men det klarade sig. Om än på håret.

Denna dag ett liv

Alltså jag är så sjukt klen att det är tragiskt. Efter en dag med förvisso hemska plågor (ja allt är relativt) och illamående är jag fullkomligt körd, bah måste sova i en vecka tror jag. Haha jag har så ingen uthållighet. Fullkomligt löjligt är det. Eller kanske mest sorgligt att jag är i så uselt fysiskt skick. Och min stackars mage sen då, jag har nästan inte ätit något på hela dan men har däremot bälgat i mig tio liter sur dricka i form av citronvatten och tranbärsjuice, alltså den är alldeles hopskrumpen och jag går dubbelvikt av magkramp. Orkar typ inte tvätta anstiktet för då måste jag räta på mig. Jobbigt jue. Tänker så gå och lägga mig och helt glömma bort att den här dagen alls har varit.

Idag har jag inte känt peppen

Åh gode tid vilken dag, jag är helt mör. Jag har mått horribelt dåligt kan jag meddela er mina vänner. Dagen började okej med bara en liten släng av gårdagens magknip, som jag i min naivitet trodde skulle rådas bot på meddelst en fin promenad i solskenet. Ack vad jag bedrog mig. Utan att gå in på otrevligheter så har dagen varit en pina. Lägg till magbekymmer en släng av urinvägshejsansvejsan och milde himmel vilken pärs det har varit. Räddningen var en rar syster som gick och handlade till mig och att se på Försoning i sängen med filt och massa dricka. Fick i och för sig stänga av typ tusen gånger för att springa på toa men åh så bra den är. Och åh jisses vad Kiera Knightley är vacker i den. Dåndimpen. Kanske världens vackraste.

Utan titel

Har verkligen noll tålamod. Sitter som ett hetsigt miffo och väntar på Musse. Är hungrig. Vill äta. Och ha påfyllning på drinken. Har redan ätit upp en halv fetaost eftersom jag har trååååkigt och är hungrig. Som sagt. Kommer att bli som mormor som om man kom fem minuter efter utsatt tid säkert som amen i kyrkan alltid utbrast i ett "Var tog ni vääägen?" det första hon gjorde när man kom innan för dörren. Åh mormor. Som jag förstår dig nu. Vart tar han vääägen egentligen?

Flowers in the window, such a loveley day

Härom dagen såg jag en bild i någon tidning på pelargoner som var planterade i konservburkar, och det var så sjukt fint att jag som aldrig har växter hemma inte har kunnat släppa det. Måste ha blommor i konservburkar. Jag har sjukt ogröna fingrar och kan inget sådant där alls, men hur svårt kan det vara, tänkte jag? Nu har jag planterat en liten söt ljusblå pensé i en konservburk och gode tid det blev precis sådär äckligt inredningstidningsgulligt och perfekt. Hade jag orkat plåta och ladda över bilder och sen lägga upp så hade jag gjort det, men palla göra det, känner jag. I alla fall, den står i mitt köksfönster, men imorn ska den få ett nytt hem hos en kompis som har flyttat. Men alltså, så vansinnigt nöjd med mig själv. Dessutom har jag lagat mat och grejjat inför kvällen och när jag väl har diskat och dammsugit och röjt i köket (Jag har hemska kaostendenser och kan inte ens koka potatis utan att det ser ut som Jerusalems förstörelse där jag har varit framme.) så kommer klockan att ha slagit drink, det VET jag. Och det, mina vänner, är allt jag behöver på en lördag.

Musse slår till igen

Mussebubben köpte sitt nya smeknamn. Nu ska jag bara jobba in det också. Kommer nog att ta lite tid, men jag börjar här på bloggen tror jag. Det kanske berodde på att han hade fått i sig ett antal glas vin och sen några drinkar när jag lanserade det, men han tilltalades av dess överklassvibbar, lite som Noppe och Nippe och allt vad de heter, Kungens polare. Jag tror dock inte att Noppe och Nippe är lia nördiga som Musse. För hajja, han är så sjuuukt nördig. Idag skulle han leka med sina radioantenner och googla orientaliska mattor och kanske bygga något av folie. Det senare var även det radiorelaterat. Uppenbarligen har han köpt en ny lödkolv också. Jag finner det hela ytterst roande. Han tycker att det är lite pinsamt. Det var inget vi skulle berätta för folk, sa han. "Musse får nästan hellre vara nazist än att bygga radioantenner i folie", för att citera honom direkt.

Idag är det fredag. Solen skiner. Jag ska på vernissage, men först en GT eller två. Skål!

Jag har tillbringat dagen på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Är man dagledig kan man göra sånt kul lite när man vill. Det var en jättefin utställning med Marianne Lindberg de Geer. Har tack vare henne kommit på det ultimata smeknamnet på pojkvännen, "Musse". Så jäla bra. Hon kallade Carl-Johan det i en film och jag dog av pinsamhet först och sen bara, så klockrent. Ska försöka sälja in det till le bf ikväll. Ett par starka gindrinkar först bara sen ska nog det gå fint tror jag. Önska mig lycka till. Han gillar sällan mina ideér. Men alltså, Musse och Mary, det är ju perfa! Jag ser julkort framför mig, kanske med mopsen Muffins i mitten, med renhorn och en stor röd rosett. Dör alltså. Vilken önskedröm.

Mest handlar min oro rörande pojkvännens nya frisyr om det här:

Att han skall se ännu yngre ut än vad han är och jag därmed äldre. Min fasa: att folk ska tro att han är min lillebror. Alltså mardrömmen.

För att citera Tim Gunn: I'm concerned

Pojkvännen har frekventerat en hårsalong i Jönköping under påskledigheten. Han beskrev den nya frisyren som en blandning mellan Andres Lokko och Hitler och lite åttiotalssyntpopare. Förstår ni att jag är orolig? Han har, ehh hur ska jag formulera mig, lite speciellt hår. Hans systrar kallade honom för Svinto när han var liten, det säger väl en del. Vår kombinerade hårgenpol är inte leka med kan jag lova. Våra ungar alltså, de kommer att begåvas med ljusbrunt, tjockt frisshår med massa konstiga virvlar och självfall. Mea culpa, är allt jag kan säga.

Mitt hår är ju ett kapitel för sig, det kan vid första ögonkast se beskedligt ut men det är tjock som jag vet inte vad och fullt av dolda knasigheter. Och frisset, så fort det är fuktigt ute så går det alldeles bärsärk. Vi är nuförtiden oftast överens faktiskt, mitt hår och jag, allt tack vare min nya frisör, men vad jag avskyr mest är att jag har en aningens platt bakhuvud samt en väldigt ful virvel/bena baktill. Det funkar bra att blåsa bort den när det är blött men sen gäller det att se upp, om jag sover fel så dyker den upp. Så jag är mycket noga med att inte sova på håret utan att lägga upp det över kudden. Och på morgnarna så är nästan det första jag gör att kolla hur håret ser ut baktill, om det är okej. Helt ärligt, ibland om jag är uppe på natten så tar jag spegeln och kollar då också. Sen borstar jag lite, innan jag går och lägger mig igen. Lite tvångsmässigt kanske, men sån är jag. Alltså mitt hår, don't get me started.

Mary läser

Jag har läst en del på sistone och gode tid vad jag ÄLSKAR skönlitteratur. Ibland förstår jag inte varför jag inte jobbar med det, på något sätt, för böcker är min första och största kärlek. Jag kan inte leva utan att läsa och blir typ beroende av det när jag börjar, bara måstemåste läsa en bok till. Lite kan det ha att göra med att jag tycker att om jag inte jobbar med uppsatsen så är det i alla fall okej om jag läser, för det är utvecklande och lärorikt och böcker är helt enkelt ALLTID bra.
Aaaanyhoodles, efter att ha läst Sarah Waters Affinity (som jag gillade, en viktoriansk äventyrshistoria med lesbisk kärlek, spiritsm och mörka fängelsehålor, jag klagar verkligen inte) och Douglas Couplands Generation A (som också var väldigt bra och rolig och pessimistisk och väldigt mycket Coupland) letade jag i hyllorna efter något oläst och hittade 1984. Och vad kan jag säga, jag tyckte väldigt mycket om den, så mycket att jag låg och sträckläste igår kväll i sängen. Den fick mig att se det fina i människor igen, att se det fina i känslor och intimitet och allt som vi tar för givet. Jag blev rörd när paret i kön framför mig på Hemköp la armarna om varandra. Tänk att leva utan det, utan kärlek. Och när Julia lyckas smuggla lappen till Winston och han öppnar den och läser meddelandet, åh!

Goda grannar

Min allra bästa granne ska flytta, åh vad det är tråkigt. Innan var jag uppe och drack te hos henne. Sen ringde hon och undrade om jag hade en burk tomater som hon kunde låna. Hon är inte alls som jag, hon är ung och snygg och har utbildning och fancypants jobb som jag inte riktigt förstår vad det är och socialt liv och yadiyadi (ni hajjar, hon är VERKLIGEN inte som jag) och jag känner mig alltid gammal och ful och precis sådär ohipp som faktiskt jag är när vi ses men åh hon är så trevlig. Jag hade inga tomater. Mest ville jag krama telefonen och säga "Flytta inte, lämna mig inte". Suck.

Och annars då? Hur är det på kontoret?

Ja alltså jag tänker på LIVET hela tiden. Och på hur jag vill att det ska hända något och hur jobbigt det är när man inser att det är man själv som måste se till att saker händer. Döjobbigt jue. Idag har jag i och för sig skrivit men inte på det jag borde skriva på, dvs uppsatsen, utan på trams som givetvis inte kommer att bli något. Gode tid om jag bara kunde tro lite på mig själv. Har dock insett att jag faktiskt aldrig har trott på att jag skulle kunna lyckas med någonting. Men ändå, jobbigt.

Har sökt ett jobb också. Som jag dögärna vill ha. Efter att jag skickade iväg ansökan var jag tvungen att gå in och kolla mina sekretessinställningar på Fejjan, jag kände att jag helst inte vill att en potentiell blivande arbetsgivare ser de få men ganska komprometterande partybilder på mig som finns där. Eller, komprometterande och komprometterande, jag är ful helt enkelt. Good old fashioned ful, mina vänner. Låt oss var uppriktiga angående detta.

Påsken då, undrar kanske någon vän av ordning, hur var den? Finfin. Jag ÄLSKAR alla högtider som innehåller choklad och marsipan. Följaktligen hade jag också marsipan-/choklad-/ost och kex-magknip tre dar i rad men det var det värt. Igår offrade jag mig och åt ALLA resterna bara för att bli av med det. Puh. Det var ett tufft jobb, men jag var tvungen. Bevis på hur kul vi hade: ena syrran skrattade sig till näsblod. Andra syrran tillkännagav under middagen att hon vill paxa att dö först. Brorens kommentar till detta var "Men vet du inte hur gammal mamma är?". Fun was had by all, kan man väl summera det hela. Gött mos. Min familj alltså, de är min räddning.